DEBATT: Vi dumpar inte över ansvaret på kommunen

Svar till Otto Larsson, Kent Nilsson och Sven Nordmark, NSD Debatt den 15 maj. Läser med intresse om ledamöterna i Överkalix socialutskotts inställning till samarbetet med landstinget. Ser att ledamöterna och utskottets ordförande har förstått vikten av bevarande av våra observationsplatser på vårdcentralen i en liten kommun med närmaste sjukhus åtta mil bort. De verkar ha insett att landstinget verkligen satsar på glesbygden och på vården hemmaplan, även om omkostnaderna är högre än med mer centraliserad vård. Däremot när det gäller omhändertagandet i hemmet, särskilt psykiatrin och deras öppenvård, har kommunen synpunkter som kan kräva en förklaring ur landstingets synpunkt. Landstinget är ett stort organ som är delat i mindre separata enheter som var och en ansvarar för sin bit. Kommunen i sin tur har kontakt med flera av enheterna inom landstinget, även när det gäller en och samma hjälpinsatsmottagare. Denna person, som vi inom landstinget kallar för patient, kan också under ett och samma år tillhöra flera olika enheter inom landstinget. Man kan till exempel först vara inneliggande på ett sjukhus och därefter överflyttas till klinikens öppenvård. Den slutna vården kan remittera patienten åter till vårdcentralens läkare, det vill säga primärvården. Läkarna på vårdcentralen kan be om hjälp av distriktssköterskorna för hembesök, det som i folkmun kallas för distriktsvård. Var går gränserna för landstingets respektive kommunens ansvar? Förenklat kan man uttrycka det så att sjukvården, här landstinget, behandlar sjukdomar och kommunen sjukdomens följder. Kommunen har ju ansvar för att alla medborgare får bra omhändertagande i hemmet. När det gäller fysiskt handikappade är det inte svårt att inse att en som sitter i rullstol behöver till exempel hjälp med mat och hygien. Men när det gäller psykiskt handikappade kan det vara knivigt att definiera gränserna för sjukdom och dess följder. Rätt till en personlig assistent är en lagstiftad rättighet som gäller för personer yngre än 65 år med oförmåga att klara sig själv och den omkostnaden får kommunen stå för. Dessa omkostnader kan komma upp till flera hundra tusen kronor per år och hjälpbehövande. Men beloppen kan bli höga och gränsdragningar är inte lätt. Därför finns det möjlighet att ta upp enskilda patientfall till diskussion med landstinget på central nivå. Varje enskild patient har dessutom vårdplaneringen där kommunen deltar innan patienten blir utskriven. Vi vill inte kännas vid att landstinget skulle dumpa ansvar eller omkostnader till kommunen utan arbetar efter de spelregler som finns. När det gäller omhändertagande av psykiatriskt handikappade inom kommunen, så ser vi från landstingets sida stora brister. Kommunen saknar ju ett boende för psykiskt handikappade så alternativen är boende i hemmet på kommunens äldreboende. Detta alternativ är inte optimal för någon av parterna. Dessutom tar debattinlägget upp påståendet att distrikts-vården skulle ha minskat. Ett påstående som man inom landstinget inte förstår grunden för. Däremot har vi utökat distriktsvården personalmässigt. Vårt rättesnöre i arbetet är arbete för patienternas bästa efter prioriterings-modeller som politikerna har gett oss. Dessutom har landstinget gett oss ramar att förverkliga dessa. Men grundtanken i vårt arbetet är att det är vi skattebetalare som står för omkostnaderna, oavsett om det är kommunen eller landstinget som förvaltar pengar. Anne Rovander </NamnUPortr><Presentation>Medicinskt ansvarig läkare, Överkalix vårdcentral</Presentation>

Debatt: Vi dumpar inte över ansvaret på kommunen