och Bertil Kantola,
NSD Debatt den 9 oktober.
Karlsson och Kantola ställer sig frågan om när ett land har rätt att invadera ett annat land under förespeglingar att tjäna det allmänna rätta.
Den frågan har fler i världen ställt sig och därför finns sedan 2005 ett dokument som enhälligt är framtaget på ett toppmöte i FN. Dokumentet bekräftar något som kallas skyldighet att skydda. (Responsibility to protect).
Detta dokument har kommit till som ett skydd för världens befolkningar mot exempelvis massiv, blodig förföljelse och folkmord, något som jag ser som ett bevis på människans trots allt inneboende goda vilja, utvecklingsbenägenhet samt tro på och hopp om en bättre värld för oss alla.
Denna nya folkprincip innebär även att världssamfundet har en skyldighet att ingripa inte bara när stater anfalls utan också när stater inte vill eller förmår ta ansvaret.
Det bästa vi kan göra för att hedra dem som fallit offer folkmord är att förebygga och hindra att detta sker igen med nya offer som följd. Ansvaret att skydda är inget vi kan avsäga oss.
Karlsson och Kantola tar vidare upp invasionen av Irak men glömmer helt och hållet bort att tala om det säkerhetspolitiska läget, inte minst för USA på grund av 11 september-dåden 2001.
Om dessa terrordåd, som faktiskt var en direkt krigshandling mot USA, inte hade skett har jag svårt att tro att invasionen av Irak hade kommit till stånd, i alla fall inte utan FN-mandat.
En uppstudsig Saddam lekte katt och råtta med FN:s vapeninspektörer och fick inte minst USA att inte bara reagera utan även agera.
Är det någon man ska anklaga för invasionen och kriget i Irak så är det Saddam Hussein själv och ingen annan med tanke på helhetsbilden i det läget.
Att situationen nu ser ut som den gör torde al-Qaida till stor del kunna göras ansvarigt för eftersom de inte vill se en lösning av situationen utan snarare upptrappning av densamma.
Jag tror fortfarande att målet var överordnat det som många vill göra sken av: att man skulle ha invaderat Irak på grund av oljan. Jag tror att Operation Iraqi Freedom verkligen hade godare intentioner än så, likväl då som nu.
Jag har mött mången exil-irakier i Sverige som uttryckt sin glädje och lättnad över att Saddam nu inte finns mer och en önskan om att världen inte lämnar Irak åt sitt öde.
Min önskan är att vi alla tillsammans kunde och kan bidra mer och även hjälpas åt globalt över alla gränser, oavsett var i världen vi befinner oss, oavsett vilken religion vi anammar. Vi måste medvetet och uthålligt arbeta vidare för fred och frihet. Jag väljer att tro på det goda i var och en utav oss och vår inneboende vilja att i slutänden också hjälpa varandra.
Vi får aldrig ge upp och aldrig förlora hoppet, för vad har vi då?