NSD Debatt den 26 februari.
Efter att FN:s internationella klimatpanel IPCC nu publicerat årets första av fyra rapporter om miljöpåverkan och väderförändringar, kan man lätt förledas tro att kärnkraften är alternativet som ska rädda klimatet.
Kärnkraften sägs vara fri från koldioxid, men en energilösning som till hälften är baserad på kärnkraft betyder att vi behöver mellan 6 000 och 8 000 nya reaktorer globalt.
I dag finns 450.
Enligt Lars Wiegert är en härdsmälta mindre farlig än klipporna i Bohuslän, tro det den som vill.
Köttet från vart tredje rådjur i Gävle innehåller fortfarande för höga halter av cesium på grund av Tjernobylolyckan 1986.
Nyligen hade Forsmark ett allvarligt tillbud då hälften av kylvattnet kokade bort i reaktortanken Forsmark 1 och det var bara timmar från en härdsmälta. I tre år har Forsmark läckt radioaktiv strålning och nya avslöjanden kommer fram dag efter dag.
Säkerheten tycks ha varit
i paritet med den värsta av alla nidbilder av de gamla öststaterna, så det låter inte särskilt trevligt med så mycket mer kärnkraft spridd över världen.
Uranbrytningen är i sig förknippad med miljöproblem och inget land eller region vill förvara det utbrända kärnbränslet. Gradvis sänks säkerhetsnivån över tid vilket medför ytterligare ökad risk för nya tillbud, även om Lars Wiegerts påstående att kärnkraftverken blir säkrare kan stämma.
Om man fortsätter att satsa stort på kärnkraften låser man fast energipolitikens resurser i en återvändsgränd. De miljarderna behövs till forskning och utveckling av förnyelsebar energi.
Biobränslen är mer intressanta. Den totala tillväxten av växter är ungefär åtta gånger så stor som den totala energianvändningen. Utmaningen är att ta tillvara denna energi. Vind- och solenergi är redan etablerade energiformer som kan utvecklas vidare.
Men det allra viktigaste är att använda energin effektivt och att oskadliggöra den koldioxid som produceras.
Så ser den viktigaste och bästa övergångslösningen ut för de närmaste 50 - 100 åren. Det säger Bert Bolin, en av grundarna av IPCC. Han har också varit dess ordförande
i tio år och är kanske den främsta auktoriteten inom området i vårt land.
Redan förra rapporten 1997
i Kyoto innehöll information som tillräckligt tydligt visade att det är nödvändigt att på bred front påbörja arbetet med att minska koldioxidut-släppen.
Så tio viktiga år är
på många sätt förlorade.
Visst, några åtgärder har vidtagits men utsläppen har inte minskat. Och kunskapen att koldioxid kan värma jorden hade Arrhenius kommit fram till redan 1895.
Lars Wiegert har rätt i en sak, att det är en blandning av många olika energislag som behövs.
Men samtidigt måste vi komma ihåg att det också finns forskning som visar att den totala mängden använd energi är det som ger den skadliga uppvärmningen.
Vi kanske måste besinna oss i jakten på ytterligare välfärd. Vi kan ju inte tillåtas ta kål på oss själva och varandra; till vilken nytta är då de ekonomiska vinsterna och det materiella överflödet?