Vilket ansvar har ägarna?
Det är med både förvåning och sorg som jag tagit del av nyheterna kring nedläggningen av Seskarö sågverk.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
i alla fall inte är de anställda på sågen.
Under mina dryga sju år som verkställande direktör för sågen var det en industri där verksamheten präglades av hårt arbetande och mycket lojala sågverksarbetare och platsledning, kvalitet och produktivitet i topp inom koncernen samt kanske de mest nöjda och trogna kunderna.
Att de minskningar av avverkningsbar skogsmark som skett i Norrbotten under de senaste åren, till följd av alla reservatsbildningar som skett, skulle få konsekvenser för skogsindustrin har stått klart länge för alla initierade. Tyvärr har inte den insikten alltid funnits hos alla politiker och tjänstemän i länet.
Jag anser att det är orimligt att Norrbottens län ska ta en så stor andel av statens ambitioner vad gäller avsättningar av skogsmark till naturreservat eller liknande.
Att skogsmarken bara kostar hälften eller mindre i Norrbotten av vad motsvarande marker kostar i södra Sverige får ju inte vara ett argument. I stället borde det ju vara den artrikedom som finns söderut och en spridning av naturreservaten över landet som borde ligga till grund för reservatsbildningar och liknande inskränkningar
i avverkningarna.
Här har våra politiker en uppgift att ta tillvara skogsindustrins intressen i Norrbotten så att vi får en rimlig balans mellan industrins behov och behovet av skogsreservat. Görs inte det kommer vi att få än fler nedläggningar och det kommer även att drabba länet vad avser möjligheterna att bli ett framtidslän för alternativ grön energi.
Att sedan staten via sitt ägande i Sveaskog fattat beslut om nedläggning av Seskarösågen med hänvisning till behovet av minskad sågproduktion och bättre förutsättningar för vidareförädling på Rolfs såg är tragiskt. Dels är råvarubristen betydligt större i länets södra del och så sent som 2005, då råvarubristen i Norrbotten var väl känd, köptes ytterligare sågkapacitet via Rolfs såg, enligt rykten för 150 miljoner.
Till det ska läggas kompletterande investeringar för cirka 30-40 miljoner kronor samt nedläggningskostnader på Seskarö som minst borde uppgå till 20-30 miljoner kronor.
Totalt handlar det således om mer än 200 miljoner kronor som ska ställas mot vad ett nytt hyvleri på Seskarö skulle ha kostat. Uppskattningsvis skulle en sådan investering ha uppgått till bara cirka en tredjedel av de kostnader som nuvarande agerande leder till.
Klokskapen i en sådan investering och beslutet om nedläggning av Seskarösågen måste ifrågasättas på det sätt som nu görs av landshövdingen och många av länets politiker. Man måste fråga sig vilket ansvar ägarna, staten, denna gång har för de beslut som fattats och för jobben på Seskarö?