De går tredje året på samhällsprogrammet på Björknäsgymnasiet. De valde att göra sitt projektarbete som volontärer. Nu är de tillbaka.
Malin Burström påpekar att hon inte är missnöjd, utan konstaterar bara att det inte blev som hon hade förväntat sig.
- Man gör sig en bild av hur alla och allt ska vara, men människorna där är precis som alla andra.
Vad har det lärt dig?
- Kanske att det inte spelar så stor roll hur man lever och bor, för att man ska kunna vara glad, säger Malin Burström
Hon och Petra Wärja bodde hos en familj, vilket de tycker var en fin upplevelse. På dagarna jobbade de på en förskola/fritids. De skulle ha varit på ett annat ställe, men flyttades på grund av att det där var mycket hög kriminalitet.
- Det var hög brottslighet där vi var också och man fick inte gå ensam, säger Petra Wärja.
Få anställda
De märkte omgående att det var få anställda, en person på omkring 15 barn. Malin jobbade med de yngre barnen upp till tre år och Petra var med de äldre barnen. Den äldsta pojken var elva år och han hjälpte också till att ta hand om de yngre barnen.
- De ville leka och ha uppmärksamhet, men personalen kunde inte ge dem det. Så vi lekte med dem. De lekte tafatt, spelade fotboll och lekte med leksaker. De hade inte så många, de flesta trasiga och omoderna, säger Petra Wärja.
Malin Burström berättar att de fick höra många tråkiga historier om barnens bakgrund. En pojke hade blivit övergiven av sin mamma och en liten flicka hade mist sin pappa, som knarkat ihjäl sig.
- Hon var väldigt skygg och drog sig undan om man försökte få kontakt, säger Malin och tillägger att barnen ändå var glada, precis som svenska barn.
- Man märkte tydligt att materiella saker inte har betydelse. I Sverige köper vi så mycket till barn, men de behöver framför allt närhet och kärlek.
Malin Burström har inte hunnit smälta alla intryck, men när hon beskriver resan med ett enda ord säger hon:
- Berikande.
Det materiella inte viktigt
Även om allt lätt återgår till vardagen, hoppas hon bära med sig erfarenheten att materiella ting inte är så viktigt.
- Man överlever utan dem, säger Petra Wärja
Malin Burström tänker framför allt på barnens framtid, var de befinner sig i livet om 20 år.
- De har inte samma möjligheter och förutsättningar som oss. Vi kan bli nästan vad vi vill. Var kommer de att stå när de fyller 18 år? Vilka tyngder på sina axlar bär de? Det enda vi behöver fundera på då det är vad vi vill bli.
De skulle vilja åka ut igen, men till Afrikas landsbygd och rekommenderar andra att göra sitt projektarbete som volontär.
- För det enda sättet att verkligen förstå hur det är, är genom att uppleva det själv.