Premiären av den 416 sidor tjocka boken ”Disco Night Fever”, som skrivits av Peter Ortvik, skedde i går i Stockholm. Förutom bodensaren Anders Dahlqvist finns även umeåbon Monika Bergmark, i dag ljudtekniker på Sveriges Radio, med. Att få ett eget kapitel i boken ihop med alla andra kända dj-legender, klubbägare och artister som hängt med under discoåren på de svenska diskoteken och utomlands tycker Dahlqvist känns hedrande.
– Jag har varit med i discokulturen från 70-talet och framåt och spelat på de största klubbarna. Jag har inte varit en disjockey som stått i en och samma stad utan har uppträtt i alla svenska städer utom fem.
I dag är Anders Dahlqvist inne på sitt femtioförsta år som disjockey.
– Jag var väldigt driftig som ung och startade redan som 14-åring landets första skoldiskotek på Sandenskolan i slutet av 60-talet.
1971 vann bodensaren sin första tävling som disjockey i Piteå. Sedan har det bara rullat på. Under många år turnerade han tillsammans med
Discothequefolket som hade Norrlands största mobila diskotek. Norrbottens Media träffar Anders Dahlqvist som kommit till sin hemstad för att uppträda på Bodensia under helgen. Han blev pensionär i år men har inte slutat uppträda.
– Jag räknar mig som internationell disjockey. Jag spelar på hemmaplan men även i andra länder. Jag har fortfarande suget att uppträda. Blir man inte nervös som jag blir iinnan varje spelning då ska man lägga av.
Anders Dahlqvist bor i dag med sin fru Anna i södra Frankrike där de driver ett bed- and breakfast sedan två och ett halvt år tillbaka. Där brukar Anders även spela skivor för gästerna ur sin stora samling.
–Då spelar jag alltid ”Tramp” som är världens bästa discolåt från filmen Saturday night fever. Då vill föräldrarna som bor hos oss upp och dansa och tonåringarna skäms.
Men tonåringarna har oftast en vän som är disjockey som Anders.
– Jag brukar då säga att de ska fråga sin vän om hen vet vem James Brown är. För vet disjockeyn inte vem James Brown är det ingen disjockey, säger Anders Dahlqvist.
Följdfrågan brukar givetvis bli varför det.
–Jo, brukar jag säga för James Brown har rytmen och känslan i musiken. Sedan ber jag barnen också fråga om deras vän disjockeyn kan dansa till James Brown. Varför det? Jamen kan inte vännen dansa till James Brown är det ingen disjockey. Det är lite skoj...