Den 29 november avled före detta vägmästaren Åke Björk i en ålder av 72 år. Närmast anhöriga är hustrun Eva, sonen Frans och dottern Fredrika.
Åke var född och uppväxt i ett lantbrukarhem i den lilla byn Storsien nordväst om Kalix. Syskonskaran var fem, Åke var näst äldst.
Åke fick tidigt lära sig att arbeta, att hjälpa till hemma. Så småningom utbildade han sig till vägmästare och lämnade hemmet. Han kom i den rollen att tjänstgöra från Skåne i söder till Norrbotten i norr. Den längsta tiden arbetade han i Gävle och det var där han träffade sin blivande hustru Eva. Strax före pensioneringen flyttade familjen till Töre där han och Eva bodde fram till i våras. Flytten gick till Kalix, men cancern hade nu efter åtta år blivit Åke övermäktig.
Vi var många barn i Storsien under 40- och 50-talen. När vi kommit så långt att det var dags att få tillgång till egen bil och att roa sig trängde vi och Åke ihop oss i hans folkvagn och åkte till dansställen, inte sällan åt Överkalixhållet. Vi blev då en egen liten grupp som fortsatte att hålla ihop vart vi än flyttade i Sverige. Våra respektive livskamrater kom att kalla oss "Storsipojkarna".
Från denna tid har vi många roliga minnen som vi ofta talade om. Senast var strax före Åkes bortgång när vi tre åkte upp till Kalix för att hälsa på honom en sista gång. Åke var ledaren i gruppen och han var också äldst. Gruppen har nu reducerats och det är en stor sorg för oss tre efterlevande.
I Funäsdalen satte Åke upp en fjällstuga. Timret från en gammal bagarstuga från byn flyttades dit, iordninggjordes och byggdes till. Åke hade ärvt sin fars intresse för snickeri. Stugan blev ett kärt tillhåll, inte bara för familjen, utan också för oss och många andra vänner.
Jakt och fiske var Åkes stora fritidsintressen. I Töre födde han upp och sålde älghundar. Avelshundarna fick flera fina utmärkelser. Åke deltog i jaktlag dels i Töre, dels i Storsien, eftersom han ägde mark på båda ställena. Så sent som hösten 2009 deltog han i älgjakten i Töre och lyckades då skjuta tre djur varav ett med geväret tryckt mot "fel axel". Sjukdomen gjorde det svårt för honom att skjuta från den axel han var van med. Kräftpremiären i Råneälven var ett måste, även i år var han med.
Intresset för hembygden och skogen där hemma var stort, även när Åke bodde söderut. Följdriktigt blev skogsbruket hans stora intresse när familjen flyttade upp till Töre. Eftersom Åke pensionerade sig mycket tidigt fick han många år i skogen, i Töre och i Storsien. Han avverkade skogen själv och körde fram den med sin traktor och sin skogsvagn. På detta sätt, genom en god fysisk och psykisk kondition, höll han under många år sjukdomen på avstånd.
Åke gjorde också resor tillsammans med familjen. Den längsta var nog till Alaska där en kamrat från skolåren bor. I somras gjorde de sin vanliga resa till släkt och vänner i mellersta Sverige.
Åke hade bestämda åsikter om saker och ting men de framfördes vänligt och försynt. Han hade ett stort socialt nätverk. Den som blev vän med Åke blev det för resten av livet. Vi tre saknar Åke och det är många andra också som kommer att minnas honom med värme och glädje.
Torsten Sandberg,
Olle Persson, Jan Persson