Anna Helena Huuva Dynesius, Kiruna, har den 20 november 2010, lämnat oss, 89 år gammal.
Anna föddes i Ordasiida, Rensjön, vid trädgränsen mellan Roabevárri och Avrevárri, då en stor samesiida. Anna var dotter till Gustav Eriksson Huuva och Elle Maret (född Blind). Hon växte upp i en syskonskara på fem barn, tre systrar och två bröder.
Hon började sommarskolan vid Ávdnut när hon var sju år och gick där tre somrar. När Anna var elva år flyttade familjen ner till Njuohcamjávri, där ett timmerhus sedan byggdes.
Under vintrarna från sju till tolv års ålder gick Anna nomadskolan i Jukkasjärvi, terminen började första advent med avslutning den 14 april, under hela den tiden fick Anna inte träffa mor och far och de syskon som var hemma. Det var inte lätt för ett barn att vara från sina föräldrar under så lång tid, det kan många nomadskoleelever vittna om.
Vintern efter att Anna gick ut nomadskolan så var det dags för konfirmationen, som upplevdes positivt i jämförelse med nomadskolan.
Anna var mors piga, flitig, duktig och stark. Hon hjälpte till i hemmet med kon, getterna, höbärgning och på rengärden, hon plockade flitigt bär och hon fiskade. En gång kom Anna från en fisketur i Guolas, cirka två mil från hemmet, hon hade burit tjugo kilo röding i ryggsäcken. Familjen hade besök av renuppköpare som blev djupt imponerade av Annas styrka.
Efter några år blev världen hemma för liten för Anna, hon ville utbilda sig. Hon började resan ut i världen med en matlagningskurs i Svappavaara, där hon blev inkvarterad hos paret Huru, gården är numera hembygdsgård. Innan kursen var slut så hade paret Huru, som var barnlösa blivit fästa vid Anna. De erbjöd henne att bli deras dotter och att hon skulle få ärva hela gården och lite till. Men Annas längtan till fjällen och till mor och far var för stark för att nappa på erbjudandet.
Sedan bar det iväg till Bollnäs folkhögskola där Anna läste den allmänna linjen i två år. Hemmet i Njuohcam blev tomt utan Anna och familjen saknade hennes glada skratt och positivitet.
Efter folkhögskoletiden flyttade Anna till Uppsala för att utbilda sig till sjuksköterska. År 1945 tog Anna examen och for ut i arbetslivet, hon arbetade som distriktsköterska i bland annat Gäddede, Nattavaara, Muoduslombolo och Kiruna.
Livet rullade på, Niila och Ola föddes och det var inte alltid så lätt att vara ensamstående mor. Men när hon behövde hjälp så fanns alltid hemmets trygghet.
Sören kom in i Annas liv under den tid som hon arbetade i Nattavaara. När Anna sedan fick tjänst i Kiruna så flyttade hon och pojkarna, Sören kom efter. Där startade deras gemensamma liv.
Anna brann för den samiska kulturen, att dokumentera samiska lämningar till eftervärlden. Många är de turer som Anna har gjort där hon har forskat och grävt i marken på gamla boplatser. Hon har gått runt och dokumenterat många gamla siidor och tagit reda på vilka som har bott var och därefter har hon gjort kartor över området. Anna och hennes systrar har tillsammans också under lång tid intervjuat äldre människor om det förflutna. Särskilt modern var en outtömlig källa med information från en svunnen tid. Arbetet har bl.a. resulterat i en bok "Muittut ja Muitalusat" som Anna har gett ut med sina systrar. Anna hade också ett enormt intresse för släkforskning och har tillsammans med Aslaug Olsen och Asbjörg Skåden från norsk sida gett ut boken " Det Grenselöse Folket" som handlar om två samiska släkter på bägge sidor om riksgränsen.
Annas gästfrihet var gränslös, hennes och Sörens hem var öppen för alla. Kaffepannan var alltid på och matgrytorna puttrade. Annas glada och varma väsen drog till sig människor, alltid på bra humör med glimten i ögat och nära till skratt.
Anna var släktkär och väldigt mån om sin familj. Hon gjorde ingen skillnad på egna barnbarn och systerns barnbarn.
Anna var kärnfrisk livet igenom, men för tre år sedan bröt hon lårbenshalsen och flyttade så småningom in på Solbackens äldreboende eftersom den demens som visat sig tidigare förvärrades. Men även där behöll hon sitt glada humör, hon skojade ofta med personalen.
Anna lämnar ett stort tomrum efter sig, men hennes minne bevaras med glädje och tacksamhet i våra hjärtan.
Systern
Margareta Stenberg