Arne Öberg har gått bort, 90 år gammal.
Vi som skriver detta, hans tre barn, vill peka på tre sidor av hans långa liv. Den första är arbetet. Med enbart folkskola i bagaget fanns inte så mycket att välja på i slutet av 30-talet. Han blev volontär på Ing3 i Boden med tanken att följa den militära banan. Efter värnplikten tänkte han om och fick jobb på järnvägen. Han blev SJ trogen fram till sin pension 1985. Under de här SJ-åren innehade han tjänster som banvakt, signalreparatör och, de sista åren, signalmästare. Inom familjen minns vi med glädje alla de järnvägsresor till släkt och vänner som vi kunde göra på hans fribiljetter.
Som punkt två vill vi ta upp pappas idrottande. Under många år under 40- och 50-talet spelade han både handboll och fotboll med Bodens Bandyklubb, men det är som fotbollsmålvakt han är mest ihågkommen bland dem som var med då. Han tillhörde den gudabenådade och legendariska generation av fotbollsspelare som härjade i de nordsvenska serierna under många år. Som exempel kan nämnas att BBK under en säsong vid mitten av 40-talet spelade 36 matcher och vann alla utom en, en vänskapsmatch mot Hälsingborg. Det så kallade Norrlandsfönstret var stängt, men det är vår övertygelse att hade det varit öppet, skulle vi ha sett BBK:s fotboll i det riktiga finrummet. Ett minne från denna period är när hans dåvarande två barn fick följa med till Mo-i-Rana och se när pappa iklädde sig landslagtröjan för att representera Nordsverige i en match mot Nordnorge. Vi vann med 3-1. I handbollen gjorde han sig bemärkt som hårdskjutande centerhalv med straffar som specialitet. Under en av säsongerna skjöt han alla straffar i mål.
Vi, hans familj, vill avslutningsvis ta upp en tredje sida, det vill säga den sida som vi mötte i vardagen. Denna man som i sin krafts dagar kunde hiva upp 100 kg på raka armar var så snäll. Han levde, utan att tänka på det, efter Bamses valspråk: Den som är stark måste vara snäll. Arne hade också en härlig känsla för humor, som han utvecklade i samspel med hustrun Elsa - som gick bort för tre år sedan. Det var en humor om högt och lågt, om det vardagliga och det sublima, om det drastiska och det absurda, en humor som är ovärderlig när det gäller att inympa en känsla för det komplexa i tillvaron och som fungerar som ett effektivt motgift mot alla förenklade och onyanserat svart-vita utsagor om livet. Vi minns för en sex, sju år sedan, när vi skaffat en brandvarnare med tioårsbatteri till honom och mamma, hur han sa: Ja, det här batteriet behöver man inte byta. Vi svarade någon om att ont krut inte förgås så lätt, men som vi vet nu. Han fick rätt.
I samspelet med mamma var Arne väldigt modern. Han använde aldrig ordet jämställdhet själv, men vi som iakttog honom förstår så här efteråt att han hade en grundläggande känsla för detta. Han fann sig i, och tyckte det var praktiskt, att låta mamma med sitt förnuft ha ett avgörande inflytande på vardagsbesluten, de så viktiga om hur barnen skulle uppfostras och vilka skolor de skulle gå i, hur vi skulle ordna vårt boende, vart semesterresor skulle gå etc. Han var lojal med hennes beslut för han förstod att om han lät mamma ha ett avgörande inflytande på de här sakerna, så skulle det gå bra med vår familj
Nu är han borta. Sörjer vi honom? Ja visst. Saknar vi honom? Ja, det också, men framförallt känner vi en stor tacksamhet för att ha fått vara nära honom under alla dessa år.
Tack Arne och kram till dig från dina barn Gunilla, Birgit och Per-Arne och deras familjer.