Astrid Sandling
Astrid Sandling, Porsi, avled när vårvintern är som bäst. 95 år gammal.
Astrid föddes som andra barnet i en syskonskara på sju på åbostället Raddnilombole, utanför Nattavaara. Farfar Johan Pålsson Panna och farmor Magdalena Mallo bodde där också. Gammelfarmor Mallo blev änka året innan Astrid föddes. Hon hjälpte till att sköta om Amanda och Oskars växande barnaskara.
Tio personer skulle ha mat och sovplats i det lilla timmerhuset i Raddnik. Korna skulle mjölkas, fåren klippas, ull spinnas, sockar och vantar stickas, vadmal vävas, bär plockas, fisk saltas in i tunnor inför vintern. Astrid fick tidigt lära av sin mor Amanda hur en reder sig och överlever i och av skogen.
När det var dags att börja skolan inackorderades barnen hos släktingar i Nattavaara by. Astrid tyckte om skolan, matte var favoritämnet. Lärarna var stränga och tvingade henne att arbeta bort det vänsterhänta. Någonting hon ofta berättade om och alltid tog revansch på när det gällde bärplockning. Drömmen var att studera vidare och bli barnmorska. Som en studieuppmuntran fick hon några extra veckor i skolan utöver de sex åren. Men sedan började arbetslivet. De första åren som piga hos släktingar.
Familjen flyttade till Nattavaara by på trettiotalet. Där fick de vara med om hur elektriciteten kom. Astrid satt som 16-åring tillsammans med familjen runt köksbordet med glödlampan hängande ovanför och väntade på händelsen som sades komma från Gällivarehållet, slingrande som en orm från hus till hus. Förvåningen var stor när fönsterrutorna i byn lystes upp samtidigt. En kan undra om någon generation kommer att få uppleva moderniteter och samhällsförändringar på samma sätt.
Astrid tyckte om att sy och väva. Ju svårare mönster, fler lattor och trampor, desto roligare vävar. Hon efterlämnar en textil skatt.
På fyrtiotalet arbetade hon några somrar på barnkoloni i Porsi. En väninna lockade ut henne på cykeltur uppströms, mot Sanden. Vem kom trampande i den varma sommarkvällen om inte Manfred Sandling. Sedan det mötet höll de två ihop.
Astrid var barnkär. Kjell kom som fosterbarn, därefter föddes vi, två döttrar. Somrar och lov var huset fullt av kusiner på besök söderifrån. Astrid skötte om kreaturen i Sanden, gjorde glass till alla barnen, sydde och lappade kläder, rensade grönsakslandet och lekte kurragömma på kvällarna.
På sextiotalet kom Vattenfall. Älven och byn blev sig aldrig riktigt lik igen utan forsen. Korna såldes, kalvar och hästen blev kvar i ladugården ännu några år. Och Astrid började jobba på syfabriken i byn, Porsi Syprodukter. Fabriken flyttade så småningom till Vuollerim. Där arbetade hon fram till pensioneringen.
År 1986 dog Manne. Tröst fanns som alltid i skogen, i naturen där hon och Manne arbetat och tillbringat så mycket tid tillsammans.
Astrid hade många bärställen och favoritplatser dit hon ofta gick med barnbarnen. Nu ska även barnbarnsbarnen få lära känna Astrids platser, värna och bli vän med skogen.
Astrids önskan var att få ”dö levande”. Hon bodde i sitt röda hus vid älvstranden i Sanden, levande in i det sista.