Förre timmerhuggaren och gruvarbetaren Harald Emil Johansson har avlidit vid en ålder av 99 år.
Emil föddes och växte upp i Laxforsen som yngst av tre syskon. Redan som tolvåring började han följa med sin far och äldre bror till timmerskogen. Arbetet var fysiskt krävande, men både timmerhanteringen och den goda stämningen i kojorna formade honom till den gladlynta kraftkarl han sedan förblev genom livet.
1937 tog Emil anställning vid LKAB. Han började med handlastning men under de 17 år han var i gruvan kom han att utföra allehanda sysslor, såsom borrning, laddning, pallrensning och han arbetade även i rälslaget.
Även dessa arbetsuppgifter var tunga, men Emil beskrev dem ändå som mindre ansträngande än skogsarbetet.
Emil råkade under tiden i gruvan ut för ett par svåra olyckor. Den allvarligaste inträffade på försommaren 1954 då ett stenras kostade honom ena benet.
Efter detta jobbade Emil på LKAB:s skyddsförråd i 23 år innan han pensionerades vid 65 års ålder.
Emil fortsatte sedan i ytterligare drygt tio år att splitsa säkerhetslinor till gruvbolaget hemma i källaren och totalt tjänstgjorde han alltså över 50 år åt LKAB.
Vid hans sida fanns hela tiden hustrun Hilma som han gifte sig med 1937. Paret fick två barn och familjen tillbringade mycket av fritiden i stugan i Paksuniemi, där så småningom även barnbarnen ofta vistades.
1982 blev Emil änkeman. Efter hand hämtade han sig från detta, kunde fortsätta sitt aktiva liv och fick se ytterligare en generation växa upp.
De sista tre åren bodde Emil på ett äldreboende där han till sist somnade in.
Emil var känd i sin omgivning för sin hjälpsamhet, sitt goda humör, sitt sinne för humor och sina rappa repliker. Han blev aldrig svaret skyldig. Dessutom besatt han en mycket god berättarförmåga och framförallt historierna från timmerskogen kunde fängsla åhörarna. Detta gjorde honom till ett mycket uppskattat sällskap, såväl runt de vardagliga bordet som runt lägerelden.
Livet i skogen var genom alla år Emils stora intresse. Han ägnade sig åt jakt, fiske och bärplockning och han tillät aldrig förlusten av ett ben att hindra honom. De sträckor han kunde tillryggalägga i terrängen var, med tanke på benprotesen, ingenting annat än makalösa.
Höjdpunkten i hans jägarliv kom 1965 då han fällde en älgtjur vars krona renderade honom Jägareförbundets guldmedalj.
Vid oräkneliga fisketurer skötte han årorna under nätläggning med en ork och entusiasm som länge syntes outsinlig. Emil var över 90 år sista gången han rodde den dryga halvmilen mellan Paksuniemi och Jukkasjärvi.
För dem som stod honom närmast var Emil en stålman, vars remarkabla fysiska hälsa, obändliga vilja och positiva livssyn var egenskaper som inte svek honom förrän de allra sista dagarna.
Frånfället kom inte som en blixt från klar himmel men, trots Emils aktningsvärda ålder, inte heller helt väntat.
Harald Emil Johansson sörjs närmast av två barn och fyra barnbarn med familjer.