Ernst Ohlsson levde större delen av sitt liv på nybygget Berghem, mellan Jarrebäcken och Pärlälvens utlopp ur sjön Karats. På senare år flyttade han till Jokkmokk, där han ofta syntes i samspråk med goda vänner, så sent som en månad före sin död den 8 januari 2011, 86 år gammal på det 87:e.
Till Berghem kom föräldrarna August och Christina Olsson 1924, det år Ernst föddes. Familjen försörjde sig på fiske, skogsarbete och kreatur. Det var tre kor som mest, en tjur, några getter, varav några sköttes åt samerna under vintern. Ernst övertog senare gården. Han gifte sig med Emma från Lillselet, dotter till Lars och Amanda Andersson. De fick dottern Barbro, gift Stenman, och sonen Rolf.
Med Ernst hade jag under många år kontakter, speciellt för att få underlag till boken "Pärlälvsdalen - dess liv och natur" och gjorde intervjuer hemma hos honom om hans innehållsrika liv. Han bidrog också med egna tagna fotografier, vilket inte var så vanligt på den tiden.
Ernsts skolgång var sex år, med bara fyra månader varje år. Skolan låg i byn Luvos på andra sidan Pärlälven. Efter skolans slut fick han invänta posten, och det kunde
ibland bli mörkt innan han kom hem. Efter skoltiden arbetade han tillsammans med fadern i jordbruket och i skogen.
Ernst blev timmerkörare redan vid 14 års ålder. Han låg borta hela vintern i kojorna. Ibland, då fadern for hem, fick stanna han kvar och sköta hästen.
Samekonstnären Lars Pirak, som hade en ateljé vid Berghem, målade av honom på lasset. Arbete i skogen var det enda som fanns, förutom flottningen på våren samt stämpling åt Domänverket och lite gallringshuggning på sommaren. Ernst berättade att det verkligen var hårda tider då.
På våren, efter flottning över sjön och efter älven, började slåttern hemma på vallen. Därefter slogs slåtterängarna kring Jarrebäcken, råningarna, och myrarna runt fjället Jarre. Havre och ibland korn såddes på vallen, så fort tjälen gick ur jorden. När den mejats ner på hösten plöjdes marken för att sås med klöver och timotej nästa år. När det började frysa var det dags att haga in myrhässjorna, för renarnas skull, och när snön kom köra hem höet.
Det viktigaste, efter skogsbruket, var jordbruket för det gällde att ha foder åt kreaturen. I Berghem fanns en sommarladugård, när de gick på skogen. Vallen hade hage runt om för att stänga dem ute. Kvinnorna skötte djuren. Det var fjällkor, någon annan ras gick inte här. Berghem hade kvar djuren till mitten på 1960-talet, liksom på flera andra gårdar i dalen.
I slutet på hösten började skogsarbetet, då det bar att köra. Efter halva vintern fick man proviantera havre och hö till hästen och mat till sig själv. Fisket med not och nät var också betydelsefullt, och fisken saltades in i kaggar. Tidigare kunde Ernst jaga ekorre, tjäder och orre, som det fanns gott om.
Ernst var vintertid ibland även lantbrevbärare för Gustav Larsson i Lillselet. Posten kom med turbilen till Luvos och därifrån var det att en gång i veckan skida förbi alla kåkar, de över sex milen upp till Peuraure. Ernst arbetade slutligen som snickare åt Vattenfall under elva år i Ritsem och andra kraftverksbyggen.
Som pensionär tyckte han att det var skönt att rå sig själv. Men min tid räcker inte till, berättade han, med fiske, reparationer och mycket annat.
Nu är han borta och jag minns honom som en minnesgod berättare samt en glad och hjälpsam kamrat, där under fjället Jarre.
Dag Kihlblom
Luvosluspen