Frida Haupt
Frida avled 26 juli. Den 10 augusti skulle hon ha blivit 87 år. Hon brukade skrattande berätta: som liten fick hon bannor av sin mor när hon hade hämtat vatten från brunnen hemma i Vyöni. Hon hade haft så bråttom tillbaka att det mesta av vattnet skvalpat ut på vägen.
Vi barnbarn var förstås inte med då, men ingen av oss har svårt att föreställa oss en skyndande lill-Frida med skvättande tunga hinkar. Denna otåliga arbetsglädje var ett kännetecken för vår mormor och farmor under hela hennes liv, oavsett om det handlade om att klippa gräset i de sneda slänterna runt huset eller ensam möblera om vardagsrummet inför sitt 80-årskalas.
Ingen kunde missa Fridas passion vid spisen. Vid varje bjudning spreds värmen inte bara från ugnen och samtliga spisplattor utan även från Frida själv. Alla gäster skulle få sin alldeles egna favoriträtt och ingen skulle få lämna hennes hem hungrig. Lyckan var stor för Frida när hon fick lära ut sina kokkonster och föra vidare sitt intresse till sina barnbarn.
Så när Frida berättade för oss om hur hon träffade Clas, sitt livs kärlek, handlade det förstås om mat; de var nyss fyllda 20, bodde i Övertorneå och han kom hela tiden förbi hos henne för att tigga färska bullar. Med barnen Gisela, Janne och Dan flyttade Frida och Clas sedan till Luleå, där de byggde sitt, och alla gästers, älskade hem på Nätgatan.
Som barnbarn var det en fest att komma till Frida och Clas. Frida var en barnkär mormor och farmor som såg till att barnbarnen trivdes hos henne. Hon var en engagerad och påhittig lekledare som med kärlek såg varje barn, som förstod vad varje barn gillade och som såg till att alla hade mat i magen.
Många är vi som fått ett mjukt paket av Frida. Med gråa yllesockor med röda ränder, Fridamönstret, som blivit ett signum, värmer hon nära och käras fötter och hjärtan.
En rand på skaftet för varje levnadsår. Ett hjärta på hälen till de som ännu ej fyllt ett. Fridas värme sprids till alla.
Särskilt bra värmer sockorna i fjällen.
Långt innan bilvägen kom, nådde Frida Abiskojokkens brus. Hon skidade med spänstiga, knickersklädda hjulben över den, vandrade bredvid den, diskade sin kosa i den.
Hon lärde sina barn och barnbarn att tälja sina vandringsstavar vid den och att lyssna till vad den hade att säga. Jokken och Nuoljafjället blev också hennes barnbarns vänner.
Även om vi sedan kvällen den 26 juli inte längre har Frida hos oss i livet, finns hon, genom tårtrecept, värmande sockar, ljusa barndomsminnen, fjällängtan och förhoppningsvis lite nedärvd Fridakraft, kvar hos alla oss som kände henne.