Gerda Näsvik, Luleå, avled lördagen den 28 maj i en ålder av 91 år.
Hon kämpade hårt de sista veckorna min mormor, men nu har lågan slocknat.
Min mormor var ingen kramgo mys-mormor, hon var mer som en fjällbjörk. Liten och ganska vindpinad, men seg och oförtröttlig. Vi sågs inte så ofta och hon var inte den som visade mycket av sina känslor. Trots det kände jag alltid att hon tyckte om mig och på något sätt var glad över de vägval jag gjorde. Förutom kanske den gången när jag berättade att vi flyttat till en gård och hade en massa kor, då skakade hon bekymrat på huvudet. Kanske var det hennes egna erfarenheter av slitet med korna när hon var ung som gjorde sig påmint? Om än kärv och inte så känslosam glimtade både humor och humör fram både nu och då. Mormor var en övertygad vänsterpartist och jag har många glada minnen av middagar med heta politiska diskussioner. Hon kunde inte låta bli att gång på gång ramla i pappas fälla och hetsa upp sig när han retade henne med något som "hennes" partiledare gjort eller sagt.
Redan 1977 gick min morfar bort och mormor levde sedan dess ensam. Eller kanske inte ensam ändå, mamma och pappa fanns alltid där och många vänner hade hon. Att leva ensam i Pirttiniemi med nästan en mil till närmsta affär var nog inte så lätt. Minnet när hon nästan 60 år gammal övningskörde i den blå Vaz Ladan sitter som etsat, mamma i framsätet och jag i baksätet. Båda var vi förmodligen lika skräckslagna och glada över att grusvägarna runt Pirttiniemi i princip var helt fria från andra bilar. Något körkort blev det aldrig för mormor och både Vazen och så småningom gården såldes. Med mammas och pappas hjälp flyttade hon till Luleå. Hon fann sig snabbt till rätta med livet i stan och stretade länge med dagliga promenader till affären.
Klar i sinnet var hon in i det sista, om än de sista veckorna var svåra då hon efter en stroke inte längre kunde prata. Hon var inte den som gav upp och höll fast vid livet längre än någon kunde tro, men lördag morgon somnade hon in.
Mina tankar går nu framförallt till mamma, tänk att du bara var 37 år när morfar gick bort och att du sedan, tillsammans med pappa, stöttat mormor på alla sätt. De första åren med säsongsflyttar mellan Luleå och Pirttiniemi, sedan med definitiv flytt till Luleå för att under senare år successivt ta hand om allt mer för att få mormors vardag att fungera. Jag vet att det har varit många tunga stunder och att mormor inte så ofta visade sin uppskattning, men jag är helt övertygad att bakom den kärva fasaden var hon mycket stolt över dig.
Sara Palmman