Sjukhusprästen Gunnar Olsson, Boden, har som tidigare meddelats avlidit 63 år gammal. Han efterlämnar familjen med hustrun Lena, barnen Karin, Stefan och Peter med familjer, bonusbarn och barnbarn, och många, många vänner.
Gunnar växte upp i den skaraborgska socknen Främmestad tillsammans med föräldrar och en bror.
Tidigt gjorde han klart att han skulle ägna sig åt själavårdande verksamhet. Ledig tid ägnades åt kursverksamhet och stöd till vilsna människor som saknade en stabilitet i tillvaron.
Efter realexamen började han gymnasiestudier i Skara och redan märktes hans dragningskraft och förmåga att ta hand om nya gymnasister. Vi sju manliga individer som skulle placeras ut i två latinklasser fann ganska omgående att Gunnar var den sammanhållande ledaren.
Med ett oförtrutet engagemang för skolans olika föreningar och vänskap med skolans dåvarande rektor Eva Åsbrink, fick han oss alla att engageras i aktiviteterna - utan att vara påstridig. Det var så lätt för oss andra att falla in i hans entusiasm och frimodighet inför nya situationer, till exempel blev det naturligt för oss att inför alla gymnasieelever hålla morgonbönen i domkyrkan. Gymnasietiden avslutades 1968 och följdes för flera av oss av studier i Lund.
Gunnar var även under lundatiden för mig och många andra det naturliga stödet under dessa så viktiga år. Nu kanske han i än större omfattning visade sitt genuina intresse för männi-skor och deras levnadsöden vilket han också utvecklade vidare under utbildningen till präst.
När han i mitten av 70-talet prästvigdes i Skara och senare fick sin första prästtjänst i Lidköping var det för oss naturligt, att han valde att fortsätta sina gärningar i hembygden. Lasarettet där skulle sedan bli hans arbetsplats under nio händelserika år.
Familjen bestod nu av hustrun May och tre barn. Som alltid stod familjens hem öppet och redo att möta släkt, vänner och medmänniskor.
Norrbotten var lite av en främmande bygd när Gunnar talade om att familjen skulle flytta dit 1985. Alla trodde vi nog att det bara skulle bli en kort period med möjligheter att uppleva något nytt.
Tjänsten som sjukhuspräst i Boden de närmaste nio åren och sedermera på Sunderby sjukhus i Luleå har emellertid gett Norrbotten en given plats i hans hjärta och han har fått vara den ambassadör för regionen som så naturligt fanns hos honom.
Efter det att hustrun May avlidit 1998 fann Gunnar sedermera en ny livskamrat och gifte sig med Lena Sundling 2002. Den förkärlek och stora intresse för sina medmänniskor som drev honom i yrket präglade också hans vänskapskontakter.
Vi är många som har haft förmånen att ingå i Gunnars och hans stora familjs sociala sfär. I vänskapskretsen var han ett naturligt nav. Det var till Gunnar man hörde av sig om man ville veta något från kamratgänget.
Trots vetskapen om sin obotliga sjukdom lyckade Gunnar ta till vara glädjeämnena i tillvaron på ett sätt som få av oss skulle ha klarat.
Gunnar Olsson lämnar ett stort tomrum efter sig, men minnet av en god och uppriktig människa kommer att leva kvar. Begravningsakten i Skogskyrkokapellet i Boden var en akt fylld av starka känslor.
Begravningen följdes av en minnesstund där släkt, vänner och företrädare för det kyrkliga Sverige hedrade hans minne.
Saknaden efter Gunnar är stor.
Lennart Gunnergård