Gunnel Avenäs
Gunnel Avenäs (Nyman), född den 17 mars 1921 i Göteborg, avled stilla bland barn och barnbarn den 21 februari i Stockholm. Gunnel tog studentexamen vid Högre Allmänna Läroverket för flickor i Göteborg och utbildade sig till socionom i Stockholm. Under studietiden träffade hon också sin blivande make Rune Avenäs, också göteborgare, som var student vid veterinärhögskolan.
Gunnel arbetade några år som socionom i Stockholm tills Rune blev färdig med sina veterinärstudier. Därefter följde Gunnel och den växande familjen med Rune på tillfälliga veterinärtjänster i Sverige. Bland annat till Pajala 1955 där Rune drev ett forskningsprojekt om arbetshästar för veterinärhögskolans räkning. 1960 blev distriktsveterinärtjänsten i Pajala ledig och Rune blev förordnad till tjänsten. Därefter blev Gunnel och Rune Pajalabor livet ut.
Tyvärr avled Rune redan 1976 endast 51 år gammal. Sorgen drabbade givetvis Gunnel hårt. Hon blev ensam med sina barn, två söner och två döttrar, varav fortfarande den yngsta, Ulrika, gick i grundskolan.
Man kan inte med bästa vilja i världen säga att Gunnel var praktiskt lagd. Hon var den ”klassiska latinaren” som skulle ta ansvar för alla de lätt främmande sysslor, som nu ålåg henne som familjens överhuvud. Hon reste sig dock förvånansvärt fort.
Hon köpte att mindre hus på den sparsamt bebyggda södra sidan av Torne älv i Pajala och lät renovera det. Så började hennes egna liv i Pajala, som skulle vara ända till hennes död i år.
Hennes liv i Pajala har satt många spår. Hon var ända fram till sin död aktiv i Svenska Röda korset. Hon hann sjunga i Pajala damkör och kyrkokör samt idka ett stort och varierat umgänge.
Före pensioneringen yrkesarbetade hon hos socialförvaltningen som socialsekreterare, skolkurator och sjukhuskurator med mera. Dessutom var hon politiskt engagerad inom Moderata samlingspartiet med mängder av uppdrag, särskilt inom det sociala området. Hon var mångårig ordförande för bland annat nykterhetsnämnden.
Det man mest frapperas av var hennes ljusa, öppna sinne, nyfikenhet på världen och på människor av alla slag, oberoende av etnicitet.
Jag har aldrig mött någon annan människa som så naturligt och på fullständigt jämställd fot kunde tala med alla. Främst imponerades man av hennes förmåga att tala helt otvunget och naturligt med barn och tonåringar precis som hon vore en av dem.
Carpe diem må vara en ofta använd kliché, men Gunnel hade hela livet förmågan att fånga dagen och verkligen leva i nuet, även på sin ålders höst. En del av förklaringen var givetvis hennes oanfrätta klara intellekt, som hon fick förmånen att bevara ända till sin död. Ett barns nyfikna ögon parat med alltid uppdaterat intresse för omvärlden gjorde henne egentligen aldrig gammal, trots stark nedsatt syn och grav hörselnedsättning på senare år. Trots de handikapp som borde besvärat hennes tillvaro mycket, tvekade hon aldrig att leva som hon alltid levt. Tvärtom ökade hennes resande genom åren. Med lätt packning reste hon Sverige runt besökande barn, barnbarn, släkt och vänner, alla kulturcentra inte att förglömma. Hur många konstutställningar och museer hon avverkade per år är svårt att säga, men många var det, synnedsättningen till trots. Hon fångade verkligen dagen, förnekade svårigheterna, och såg endast möjligheterna fram till sitt 94:e och sista levnadsår.
Gunnel sörjs närmast av sina tre kvarvarande barn, åtta barnbarn, två barnbarnsbarn, vilka stod henne otroligt nära, samt av övrig släkt och otroligt många vänner som haft förmånen att umgås med henne och haft henne som god vän, vilken förmån jag har åtnjutit i mer än fem decennier.