Harald Stridsman
Vår bror Harald Stridsman, Kiruna, har efter lång tids sjukdom lämnat oss med stor sorg och saknad.
Harald föddes den 3 maj 1941 i Kirnujärvi. Han var nummer fem i syskonskaran bestående av en syster och fem bröder. Systern, som var äldst, dog redan vid tre månaders ålder.
Vid fyra års ålder flyttade mamma Elsa och pappa Sven med familjen till Lahdenpää, där mamma var lärarinna. Somrarna tillbringade Harald i Hiirivaara utanför Övertorneå.
Att arbeta var alltid en stark drivkraft för Harald.
Direkt efter avslutad skolgång fick han anställning på IC i Korpilombolo. Där arbetade Harald tills han blev inkallad till militärtjänstgöringen.
Från det att han avslutade sin militärtjänstgöring kom Kiruna att bli Haralds bostadsadress för resten av livet.
I Kiruna var några månader på Shell hans första arbete innan han 1961 blev anställd av LKAB.
20 år arbetade han under jord. Först som lastare till 1975 och sedan som instruktör för lastare till 1981.
Hans arbetsplatser var därefter Tuolluvaaragruvan i ett år och Viscariagruvan 1982-1997. 1997-2005 var han anställd av Turovaara åkeri.
1961 gifte sig Harald och Britt-Marie i Korpilombolo kyrka. Britt-Marie var född Juto och kom från Limingoån. De fick två pojkar, Håkan och Magnus, som båda har familj och bor i Kiruna och har vardera tre barn.
Familjen har alltid stått Harald nära och han var en mycket omtyckt äkta man, pappa, svärfar och farfar. Han fanns alltid där, när någon behövde honom.
På somrarna var sommarstället i Markusvinsa hans oas i livet. Där kunde Harald ägna sig åt sitt stora intresse – att odla i trädgården. Grönsaker och blommor var hans skötebarn.
Harald har alltid haft ett stort intresse för idrott och då speciellt för ishockey i Kiruna.
När äldste sonen Håkan skulle spela hockey år 1971, var det självklart för Harald att bli ledare för ungdomarna. Från 1983 till 1987 var han hockeydomare.
Från 1987 och fram till 2013, då hälsan sade ifrån, var Harald en aktiv och lojal funktionär på IFKs och Kiruna IFs hockeymatcher.
Harald var en mycket snäll person. Han var aldrig osams med någon. Han var en sann vän, lojal och trofast, generös och hjälpsam.
Han var alltid på gott humör och omtyckt av alla.
2008 fick han diagnosen lungfibros.
Sjukdomen är obotlig och sjukdomsförloppet var plågsamt, då hans lungor obevekligt långsamt slutade att fungera. Harald var en fighter och kämpade med sin sjukdom utan att klaga.
Trots sin svåra sjukdom ville han, så långt han orkade, leva som vanligt. In i det sista spred han glädje och värme till sin omgivning.
Harald är borta och vår brödraskara har reducerats till fyra.
Saknaden efter en mycket omtyckt bror är givetvis mycket stor.
Någonting fattas.
Det känns overkligt och tomt.
Våra tankar går till Britt-Marie, Håkan och Magnus med familjer.