Hellin Rova, Kengis, föddes 1922 och växte upp i Kosteniemi vid Torne älv.
När hon var två år dog hennes far Oskar Johansson i lunginflammation. Mamma Sofia överlevde Spanska sjukan men blev nästan döv. Hon gifte om sig och flyttade 5 mil bort för att ta hand om än fler barn som blivit moderlösa.
Hellins farbror Karl blev förmyndare för de sju syskonen när han själv redan hade tolv barn. En tid av stor fattigdom och hårt arbete men också en stor sammanhållning som syskonen lovat varandra och höll livet ut.
Hellins skolgång i Kardis var inte självklar. När det saknades skor fick hon vänta en termin. Hon blev inackorderad då skolskjuts saknades och hon hade svår hemlängtan. Ändå måste skolan varit lyckosam då hon blev väldigt duktig i alla skolämnen. Hon konstaterade dock sorgset att någon barndom med mor och far fick hon aldrig uppleva.
Vid 16 års ålder kom hon till Kengis Bruk. Hon var mellanpiga med uppgift att mjölka 8 kor, passa den lille Carl-Erik Sohlberg och laga mat. Här träffade hon snart Anders Rova från byn och de blev ett par. Första barnet Eivor kom 1940, tiden när ryssarna bombade Pajala. Holger föddes 1941 och hon var alltså tvåbarnsmor före fyllda 19 år. De fick bo i ett rum hos svärmor Alina, en kraftkvinna med det lilla huset redan överfullt.
Som yngste son fick Anders överta föräldragården när alla andra försvunnit ut i världen. 1945 föddes Tore och 1949 sista barnet Per. När Kengis skola byggdes fick man tursamt vaktmästerijobbet. Hellin knäskurade nästan ensam skolans 4 våningar varje skoldag i 30 år och skulle ha blivit upprörd om någon hittat minsta fläck hon missat.
Man lyckades också skaffa några egna kor som det lilla hemmanet kunde försörja. Det drygades ut genom att sommartid ta hand om hela höbärgningen i Pahtajärvi, 5 km in i väglöst land. Anders fick ta de jobb som erbjöds, ibland långt borta. Det ansågs tungt men Hellin hade hand om hus, barn, mat, jordbruk, kor, skolvaktmästeri. Ändå hade hon tid för hemsamaritjobb, mattvävning mm. Alltid med en sång på läpparna och aldrig någonsin ett klagomål för egen del.
Hon kunde oändligt många psalmer, sånger, verser och talesätt på både svenska och hemmets språk, det vi nu kallar Meänkieli. Hon kunde räkna upp alla kusinnamn i rätt ordning och det var många.
Hellin tog hand om Skogs- och flottningsarbetarnas arbetslöshetskassa. Arbetarna kom för att betala personligen och blev bjudna på kaffe och massor med nybakat. Glömde de ändå att betala förskotterade Hellin privat och bommade aldrig en inbetalning för någon. Hon utförde också självdeklarationer åt många, skötte Blomsterfonden och engagerade sig även politiskt, bland annat i socialnämnden och Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Åren fram till pensioneringen jobbade hon på Pajala sjukhus.
Hellin hade hand om familjens ekonomi och med smarthet, sparsamhet och flit kunde man tidigt skaffa bil, TV och all annan lyx man inte kunnat drömma om. Detta samtidigt som hon hade en gränslös medkänsla och solidaritet med de fattigare. När magra luffare och nasare blev utkastade hos andra, blev de hos Hellin bjudna på mat och kaffe innan några skosnören köptes. Huset var ju släktgården och alla släktingar och övriga vänner mottogs hjärtligt med storslagna bjudningar. Hon försakade allt för egen del då hennes största glädje var i givandet.
Vi tror vi är med om teknisk utveckling men hon gick från den skolösa flickan som fick åka timmerkälke till skolan till flygresenären som fick se Parthenon, pyramiderna och Jerusalem.
Efter en stroke, blindhet och tilltagande demens blev hennes sista år långa och plågsamma. Vi släktingar undrade om hon inte förtjänat bättre. Nu förstår vi att hon utsattes för ett sista extremt prov för att kunna tilldelas det högsta betyg en människa kan få. Hon klarade även det utan att klaga och vi föreställer oss henne nu sittande vid Gud Faders högra sida.