Vår mamma, Hilda Lantto, föddes 4 mars 1932 som nummer fem av åtta syskon. Namnet Hilda fick hon efter sin moster och namnet Emilia efter sin faster. Hon var dotter till Armas och Fyldi Heikkilä i den lilla byn Niesa, dryga milen norr om finska Kolari. Mamma var redan som barn väldigt framåt och företagsam och redan som mycket ung började hon valla får och kor.
Hösten 1944 fick mamma som 12-åring tillsammans med huvuddelen av familjen snabbt evakueras till Sverige då tyska trupper härjade i norra Finland. Målet var den lilla byn Sörhångsta i Ljungans dalgång i Medelpad, inte långt från Ånge. Där blev mamma bekant med paret Birger och Inez Andersson.
När kriget var slut i maj 1945 återvände familjen hem till Finland men efter några månader återvände mamma på nytt till familjen Andersson i Sörhångsta. De ville även adoptera henne men det ville inte mamma.
Genom kontakter inom den laestadianska rörelsen tjänstgjorde hon som piga i Gällivarebyarna Hakkas, Dokkas, Purnu och Ampiaislantto. Hösten 1951 kom hon som piga till familjen Oskar Aro i Kaunisvaara. Då träffade hon också vår pappa Sigvard.
1952 gifte sig mamma och pappa och 1953 föddes Lennart. Flera vintrar var mamma kocka åt olika huggarlag i Kaunisvaaras skogar. Dessutom var mamma något av en byfrisör. 1960 föddes Johny och 1963 flyttade vi till Vaararinta och vårt nybyggda hus.
Mamma skötte om vår farmor Laura olika perioder och efter att farmor gått bort så fick mamma arbete i Pajala på Solåsen och senare vårdcentralen. Ofta har vi hört att mamma var flitig och mycket mån om vårdtagarna.
Redan före 60 års ålder fick mamma problem med sin rygg och i viss mån även hjärtat och fick därför förtidspension. Efter pensioneringen fick mamma mer tid till att odla sina intressen såsom blommor, växthus, trädgårdsodling och bärplockning. Till familjens förvåning gick hon även en utbildning i tygapplikation.
Mamma var väldigt mån om sin familj och barnbarnen och senare också barnbarnsbarnen var mycket viktiga för henne.
Hon var en rakryggad person som nästan alltid sa exakt som hon tyckte och tänkte. Både positivt och negativt. Hon var även en person som tyckte att det mesta var möjligt, bara man ansträngde sig tilläckligt. Hon berömde och stöttade oss barn när vi tog egna initiativ och kritiserade aldrig när vi ibland misslyckades. Hon sa att ”den som försöker misslyckas ibland men det är bättre än att aldrig försöka”.
Sista veckorna i livet sörjde mamma sin yngre syster Eeva som avled i slutet av januari. Två dagar innan Eevas begravning dog mamma hastigt av en hjärnblödning.
Mamma och pappa hann vara ihop i mer än 63 år, varav drygt 62 år som gifta. Mamma var mycket nöjd med sitt liv och tyckte att hon hade en fantastisk make och familj. Ofta, inte minst på slutet, kunde hon ge uttryck för detta och sin tacksamhet över vad livet gett henne.
Tack mamma för allt Du varit och allt Du gett oss!