Ingrid Nilsson
Ingrid Nilsson, född Nordqvist, uppvuxen och bosatt i Brändön utanför Luleå, har lämnat oss i stor sorg och saknad i en ålder av 74 år.
Ingrid växte tillsammans med en äldre bror upp på gården Jees i Brändön. Hon gick sju år i folkskola i hembyn. Ingrid var i yngre dagar en framstående skidåkare och vann många skolmästerskap. Hon deltog också i de många föreningsaktiviteter som anordnades i byn. Ingrid arbetade en tid som barnflicka bland annat i Persön och utbildade sig vidare på Grans Lanthushållsskola i Öjebyn.
Ingrid behövde inte leta vida för att hitta kärleken. Några hundra meter bort från hemgården och med fri sikt gårdarna emellan fanns gården Bräm och den tre år äldre Gunnar.
De gifte sig 1966 och samma år föddes första barnet Anna-Karin, två år senare Anders och tolv år senare minstingen Marcus.
Gunnar och Ingrid tog så småningom över gården Bräm i Brändön efter Gunnars föräldrar. Tillsammans drev de gården och jordbruket vidare med alla bestyr och göromål som hör därtill. Basen i verksamheten var mjölkproduktion.
1984 gjordes en utbyggnad och modernisering av ladugården och sonen Anders blev därefter mer involverad i jordbruket. Denna avlastning gjorde att Ingrid och Gunnar kunde företa en del resor och utflykter som inte annars varit möjliga. Efterhand tog Anders över jordbruket och byggde ett nytt boningshus i anslutning till gården. Ingrid och Gunnar bodde kvar ”uppi Bräm” och var så länge hälsan tillät högst delaktiga i jordbruket.
Ingrids liv präglades av jordbruket och ett liv tillsammans med djur, natur och växtlighet. Ingrid var en djurvän av stora mått. Hon hade en speciell omsorg om kalvarna på gården och såg om dem med stor ömhet. Fåglarna på gården hade i Ingrid en beskyddare och vän. Vid höbärgningen fick inte höboden tas i anspråk förrän Ingrid kontrollerat att de svalor som höboden inhyste inte hade några ungar som ännu ej var flygfärdiga. På vintern hade fåglarna i Ingrid en pålitlig matmor. Hon säkerställde också att de rådjur som under vintern sökte föda på gården enkelt hade tillgång till foder genom att porten till kornboden lämnades öppen.
Växtodling, blommor och trädgårdslandet på gården var stora intressen och Ingrid hade verkligen ”gröna fingrar”. Trädgårdslandet producerade ofta långt mer än husbehovet och hon delade frikostigt med sig av produktionen bland vänner och bekanta. Ingrid var också en flitig bärplockare och syltade och saftade i stor omfattning. Vid middagsbjudningar var det inte sällan så att nästintill allt som ställdes fram på bordet hade sitt ursprung på den egna gården eller i den intilliggande naturen.
Allehanda handarbeten såsom vävning och stickning var också en stor del av Ingrids liv. Brändöns husmodersförening hade i henne en trogen medlem där hon hade likasinnade att dela dessa intressen med. På senare år blev barnbarnen ett stort glädjeämne för Ingrid, och glädjen var i högsta grad besvarad.
Ingrid var känd som en mycket godhjärtad person som i alla lägen såg och lyfte fram det positiva i både människor och händelser runt omkring henne, även i de lägen när omständigheterna gjorde att det inte alltid fanns lika mycket positivt att lyfta fram. Ingrid var aldrig den som beklagade sig.
Denna egenskap kom att bli en styrka när Gunnar efterhand insjuknade och fick allt svårare att känna igen sin omgivning. Under senare år försämrades även Ingrids hälsa med ett sjukdomstillstånd som var obotligt. Sjukdomen kom att ta alltmer av hennes krafter. Ingrids förmåga att i detta läge fokusera på det positiva i livet förundrade oss nära anhöriga och vi inspirerades av hennes lugn, trygghet och närvaro. Ingrid bodde kvar ”uppi Bräm” ända fram till slutet.
Saknaden är stor och vi är många som minns de glada och ljusa stunder vi haft tillsammans.