Irene Karlsson, Grelsbyn, Överkalix, har gått bort i en ålder av 87 år.
Hon föddes den 3 januari 1925 i grannbyn, Svartbyn, där hon växte upp med sin mor Matilda och hen-nes familj. Hon gick skola i Svartbyn, och hon fick hoppa över den första årsklassen eftersom hon redan kunde läsa. Irene var även senare duktig i skolan, hon fick möjligheten att läsa vidare och till-hörde den första årskullen som tog realexamen.
Det hon kom ihåg av skoltiden i Bränna var inte minst att hon cyklade dit varje dag, ungefär åtta kilometer enkel väg, hela vintern. Men hon var tacksam över att hon fått hjälp till studierna och över den lånade cykeln.
Hon gifte sig 1946 med Tore Karlsson, och de bosatte sig i hans hemgård Käll i Grelsbyn. Där bodde Irene sedan ända till slutet, i 66 år. De fick fem barn tillsammans; Bo-Erik, Helena, Stefan, Katarina och Stina. Den äldsta dottern Helena gick bort i april detta år.
Sin yrkesbana började Irene redan i mitten på 1940-talet; under andra världskriget arbetade hon på Kristidsnämnden som låg inne i Bränna, i Bergmansgården. Där administrerade hon bland annat ransoneringskuponger. När kriget var över fick hon jobb på det gamla kommunhuset, som senare revs. Som alla i den åldern var Irene med om en enorm samhällsomvandling, och vi barn tyckte det var exotiskt att höra att det exempelvis bara fanns utedass vid det gamla kommunhuset.
Första barnet föddes 1947 och Irene var ganska fort ute i jobb när barnen var små, barnflickor tog hand om barnen. De första åren som yrkesarbetande mjölkade hon även korna hos Käll före och ef-ter jobbet. Från 50-talet bodde mormor Matilda i familjen, hon var till stor hjälp med barnen och hushållet.
Irene jobbade sedan i över 40 år hos Överkalix kommun. Den mesta tiden på socialförvaltningen. Hon fortbildade sig under åren och blev senare chef. Jobbet präglades också av en stor förändring; från början administrerade de både barnbidrag, pensioner och underhåll - för hand och ofta personligt. De var dessutom mycket ute på resande fot i kommunen. Hon var med om att starta barnkolo-nier, jordbrukardaghem och det som vi känner igen från idag; förskolor, dagverksamhet för funkt-ionshindrade med mera. Arbetet var tungt och allt var inte roligt, men hon fick en del tack efteråt.
Irene var som person aktiv och följde med i samhällsdebatten till slutet. Ett stort intresse var handarbete och hantverk, vi barn minns henne alltid sitta med en stickning eller virkning på kvällarna efter jobbet. Hon var även mycket intresserad av att läsa skönlitteratur. Tyvärr försvann synen de sista åren. Det som var hennes livsgnista, inte minst när hon blev gammal och ända till sista dagen - var intresset för barns, barnbarns och barnbarnsbarns liv.
Hennes högsta önskan var att bo hemma på gamla dagar. Det sista året avtog krafterna ordentligt. Hon kunde bo hemma främst med hjälp av sönerna med familjer, hemtjänsten, distriktssköterskorna och Jan Vikmans hemföretag.
Barnen genom Katarina Karlsson