Undersköterskan Johan Wiippola, Eksjö, har avlidit i en ålder av 41 år.
Närmast sörjande är sambon och fästmön Anne-Marie Suutari och föräldrarna Tycho Wiippola och Astrid Alveblom samt systern Johanna Wiippola.
Johan växte upp i Malmberget. Men många helger och lov under uppväxtåren tillbringades med familjen i Korpilombolo och i sommarstugan i Pirttiniemi. Här föddes Johans intresse för fiske och natur.
När Johan ännu var i gymnasieåldern förlorade han en nära släkting i cancer. Johans stora intresse för medicin väcktes då. Han började på egen hand läsa medicinsk litteratur i stor omfattning. Han lånade litteratur från biblioteket i Malmberget och senare av kollegor i vården. Johan utbildade sig till undersköterska, men drömmen för Johan var länge att bli läkare men hans medicinska kunnande och intresse för människor kom väl till pass i yrket som undersköterska.
Johan hade också en andlig sida. I Korpilombolo hos farmor Elmi förmedlades tidiga impulser till tro. I de sena tonåren blev Johan medlem i Malmbergets missionsförsamling. Johan fick möjlighet att fördjupa på folkhögskolorna i Vindeln, Dalkarlså och i Kalix.
Som undersköterska vikarierade Johan först på lasarettet och i hemtjänsten i Malmberget. Senare var han verksam som undersköterska bland annat i Örebro, Örnsköldsvik, Umeå och Skellefteå. För tio år sedan mötte Johan dåvarande läkarstudenten Anne-Marie Suutari från Södertälje som också blev Johans livs kärlek. Han flyttade snart till Södertälje och arbetade flera år på Södertälje sjukhus på akutavdelningen. Tillsammans med Anne-Marie delade de intresset för resor och kulturupplevelser.
Efter att Anne–Marie var färdig med sin läkarexamen flyttade paret till Eksjö där de båda fick anställning på Höglandssjukhuset i Eksjö. Johan var en mycket uppskattad arbetskamrat. Med humor och värme hade han lätt för att för att knyta kontakter och skapa förtroenden. Han växlade på ett befriande sätt mellan humor och djupaste allvar i sina samtal.
De sista åren var märkta av sjukdom. Johan var en kämpe både mot sjukdomen som hade tagit hans kropp i besittning, och i den mentala kampen för att bibehålla förtröstan och framtidstro. Johan formulerade i ett sammanhang följande om sin sjukdomserfarenhet: ”Är det något jag lärt mig så är det att motgångarna i livets spel är något man lär sig segla efter. Jag har aldrig bett om stiltje, utan jag har bett om segel och roder för att lära mig segla”.
Den plats på jorden han älskade mest och alltid längtade till var ändå Korpilombolo. Här fanns skogarna och tystnaden. Här fanns barndomens stigar och fiskesjöar. Här tog även Johans liv oväntat slut när det var på topp. Glädjebesked kom i somras. Kriget mot cancern var slut. Framtiden såg ljus ut. Nu skulle förlorad tid tas igen. Nu ska jaktäventyren upplevas och glädjen att få uppleva de förnyade krafterna i kroppen. Johan stod i begrepp att staka ut en ny inriktning för sitt liv baserat på de erfarenheter han fått som sjuk. Han ville så gärna utbilda sig till ett yrke där han skulle kunna stötta andra utifrån sina egna erfarenheter att leva med en kritisk sjukdom. De blev inte så.
Omgiven av de höstklädda skogarnas och myrarnas famn där Johan så många gånger både förr och nyligen vandrat och upplevt jaktäventyr, fick han i stället komma hem i ordets allra djupaste bemärkelse. Johan somnade in i den sista vilan på den plats som han älskade mest på jorden: Tiehaara i Korpilombolo.
Jan Wallgren,
präst i Svenska kyrkan och kusin till Johan Wiippola