Mor Kerstin Flygare somnade lugnt och stilla in den 27 oktober med oss flickor vid sin sida. Barnbarnet Frida höll henne i handen och småpratade till sin farmor hela tiden.
När tyskarna brände ner hembyn Tapojärvi i norra Finland hösten 1944 under fortsättningskriget var hon tvungen att fly till Sverige. Hon hamnade i Pajala och fick arbete på Spaaks Café.
Där träffade hon vår far Arne, som var fjärdingsman på orten. Efter att ha flyttat runt några år i Tornedalen med en allt större barnaskara tyckte mor att det fick räcka. LKAB anställde folk så flyttlasset gick till Kiruna 1956.
Här bodde vi på Juliebögatan utan några som helst bekvämligheter. När vi 1961 flyttade till tre rum och kök i barnrikehuset på Hantverkaregatan tyckte mor att vi kommit till ett slott med kyl, frys, badrum och tvättstuga i källaren. Senare byggde mor och far huset på Sandstensberget.
Mor arbetade många år åt Kiruna kommun som städerska på stadshuset, till dess hennes hälsa sa ifrån.
För mor var det viktigt att alla skulle känna sig välkomna. Vi barn drog hem åtskilliga kamrater. Många minns fortfarande gästfriheten och mors goda hembakta bröd. Viktigast för mor var familjen och hon var noga med alla födelsedagar och jular då ”kuverten skulle göras iordning i god tid före jul” och ingen skulle glömmas.
Några år efter fars död träffade mor en ny Arne, de fick dela många år tillsammans. I tjugo års tid tillbringade de hela somrarna i stugan i Hortlax. Dörrarna var alltid öppna för vänner och bekanta.
Mor hade sin trädgård och grönsakslandet som var heligt för henne, ingen annan fick gå till jordgubbslandet utan det skulle hon själv göra. Mor och Arne var flitiga besökare på alla aktioner i Piteåtrakten.
Många är de som trampar i mors stickade sockar som hon så gladeligt delade med sig av till vänner och bekanta. De sista åren blev hennes hälsa allt sämre men hon ville bo hemma och klara sig själv utan att vara någon till last.
Mor skulle fylla 88 år en månad före sin död och hon var den sista i syskonskaran.
Barnen