Kristina Skum
Kristina Skum har avlidit i Gällivare i en ålder av 90 år.
Hon efterlämnar närmast syskonen Susanna, Mandis och Ellen samt syskonbarn och syskonbarnbarn.
Kristina föddes 17 september 1923, i Sjisjka en liten bosättning norr om Gällivare, tillhörande Norrkaitums sameby. Nedanför fjället Sjisjkavaara låg ett fåtal torvkåtor och några permanenta stugor.
Dit hade hennes farfar renägaren Nils Nilsson Skum flyttat efter några nödår på 30-talet då många renar svultit ihjäl och hjorden decimerats. Kristinas farfar blev den första samekonstnären och är representerad på Nationalmuseum och Nordiska museet i Stockholm samt i norrländska museisamlingar. Även sonen, Kristinas pappa blev renskötare liksom hennes två bröder.
Kristina växte upp i Sjisjka där familjen förutom renskötseln också hade ett litet jordbruk med kor och getter. Till Sjisjka kom även andra släktingar som togs väl emot. Många har vittnat om den gemenskap som fanns i den lilla byn och särskilt hur barnen välkomnades.
Ända tills för några år sen tillbringade Kristina tillsammans med sin syster, Susanna somrarna i Sjiska och steg av vid den ”hållplats” utefter inlandsbanan som Nils Nilsson Skum utverkat, efter att åtskilliga gånger ha dragit i nödbromsen när han ville stiga av tåget för att vandra närmaste vägen till Sjisjka.
Kristina gick i nomadskola i Killinge vid Kaitumälven under sex år och senare på Folkhögskolan i Sorsele. Som 20-åring kom Kristina till Gällivare för att liksom många andra sameflickor arbeta som hembiträde och ta hand om barn, under nästan 10 år oss fyra barn i familjen Holm. Därefter arbetade hon i köket på Gällivare lasarett till sin pensionering där hon förestod dietmatlagningen.
Kristina fortsatte under hela sitt liv att vara en viktig person för syskonbarn och syskonbarns vänner och barn. Vi som fick uppleva Kristina under vår barndom betraktade henne inte bara som en familjemedlem utan som den för oss viktigaste i familjen.
Hon tog hand om oss och uppfostrade oss med en självklar auktoritet och ett tålamod som nog inte hade någon gräns. Som barn förstod vi inte det kulturmöte som ägde rum genom att en sameflicka kom in i vår familj. Men som vuxna kan vi inte nog uppskatta vad detta innebar. Hon introducerade oss till samekulturen på ett självklart sätt.
Vi fick följa med till Sjisjka, lära oss lite valhänt hur man använde en bandvävstol, följa med och hämta skohö, mjölka getterna, kasta lasso på samiskt vis och se hur renar slaktades. Framför allt blev Kristina en bärare av det som vi alltid kommer att förknippa med den samiska kulturen, ett ansvar och respekt för barn.