Som tidigare meddelats har leg psykolog Lena Blom, Sundbyberg, avlidit i en ålder av 68 år.
Hon efterlämnar maken Lars-Erik Eriksson, kusiner med familjer och många vänner.
Lena var dotter till Ester och Filip Blom och växte upp väsentligen i Luleå. Hon utbildade sig till psykolog vid Stockholms Universitet.
Hon kom så småningom att verka i Järfälla kommun i närmare fyrtio år; som chef och internkonsult och senare som organisationspsykolog.
Hon var också fackligt verksam inom Sveriges Psykologförbund . Som sådan var hon drivande i utvecklingen av psykologrollen inom socialtjänsten.
Hon var mycket uppskattad och utvecklade stor egen kompetens men också ett stort nätverk av samverkande och stöttande partners.
Lena utvecklade och ledde ”Medarbetar- och Ledarskapsakademierna”; verksamheter med stor genomslagskraft både i
Järfälla och andra kommuner.
Hon var också verksam inom FAIR , ett så kallat Equalprojekt inom EU med syfte att motverka diskriminering och utestängning. Lena var en frontfigur. FAIR var en hjärtefråga för henne.
Mycket gott har sagts om Lenas professionella liv, om hennes kompetens, integritet och oförtröttliga engagemang .
Men vi tänker ändå mest på henne som den enastående vän hon var, omtänksam, lojal och generös.
Många vänner hade hon och vänkretsen växte ty vännerna fick med åren barn – och barnbarn – och alla blev de en del av gemenskapen.
Lena hade en intuitiv förmåga till kontakt med barn och ungdom. De var lika viktiga som de vuxna när hon bjöd till kalas.
Vi var alltså många som regelbundet glammade kring Lenas och Lasses generösa buffémiddagar, reste tillsammans eller gästade deras livsverk, huset vid Närshamn på Gotland.
Lena var minnesgod, aldrig glömde hon någons bemärkelsedag eller
saknades hennes stöd. Att lätta sitt hjärta för henne var riskfritt, hon svek aldrig ett förtroende!
Lena satte oftast andras behov framför sina egna. Hon fortsatte att arbeta även under svåra perioder av sin sjukdom, hon hemlighöll i det längsta dess allvar och hon beklagade sig aldrig.
Hon värnade om sina relationer och ville inte belasta dem med de trista fakta som sjukdomen innebar.
Hon ville leva fullt ut den tid hon hade och det gjorde hon verkligen.
När kampen var över fick hon somna in i huset på Gotland, fjärran från sjukhussängar, omgiven av sommaren, Lasse och nära vänner.
Det känns gott att tänka på i den stora saknad som hon lämnat oss med.
För vännerna
Anna-Stina Glantz
Thomas Linn