Till minne av vännen Leo Keisu
Leo föddes i Juoksengi och var näst äldst i en stor syskonskara. Han hade två systrar och nio bröder. Familjen hade ett jordbruk med några kor. Pappan arbetade för vägverket, och var tidvis på arbeten långt från hemmet. De äldsta barnen fick tidigt hjälpa till med alla slags göromål i den stora familjen.
Efter några år med arbete hemma på gården, och med olika ströjobb, bland annat skogsarbete, flyttade Leo och blivande makan Gertrud till Kiruna. I likhet med många andra ungdomars från Tornedalen, blev LKAB Leos arbetsplats under 40 år, ända fram tills han blev pensionär.
När Leo fick pension, kom han med Gertrud tillbaka till Juoksengi och bosatte sig i hemgården. För Leos del blev det inte fråga om att bara slå sig till ro och njuta av pensionen. Han blev snabbt engagerad i föreningslivet på olika sätt. Han blev ordförande i samfållighetsföreningen, en mycket duktig och kraftull sådan.
Leo, tillsammans med Gertrud och flera andra från Kiruna hemkommande pensionärer, hade under tiotals år varit drivande krafter i Tornedalsgillet i Kiruna. Efter hemkomsten till Juoksengi blev PRO en förening, som fick ta del av deras kunskaper och arbetslust. Det blev fart på verksamheten. Sammankomster och fester av olika slag, resor och danser. Danserna blev mycket populära och drog pensionärer från hela östra Norrbotten.
De fredagar man själv inte anordnade dans, åkte man till de andra föreningarnas danser.
Leo var hela sitt liv intresserad av politik och var väl insatt i samhällsfrågor. Han blev ledamot för VPK i socialnämnden. Vi i Juoksengi får vara tacksamma över att vi hade Leo där, för det var mycket hans förtjänst, att vi i Juoksengi fick ett äldreboende i form av Polgården. Där fick Leo också fin vård den sista tiden av sitt liv.
Leo hade bestämda åsikter om ett och annat och han vågade stå för det han ansåg vara rätt. Rättvisa och solidaritet var viktiga ledord för Leo. Leo fick också förtroendet att bli nämndeman i både tingsrätten och fastighetsdomstolen.
Efter att ha sett hur Leo mer och mer drabbades av sjukdom, kan jag inte vara ledsen över att Leo fick sluta sina dagar. Ändå finns där sorg, och saknad över att ha förlorat en så god vän. Det finns en sorg över att Leo har dött, men också glädje över att han levt och att vi i honom haft en så fin medmänniska.