Lilly Mikko
Lilly Mikko, Gammelstad, avled den 8 februari. Den 24 mars skulle hon blivit 84 år.
Som äldsta barnet i en stor syskonskara hos makarna Paul och Alma Westerberg, Sattajärvi, fick hon tidigt ta ett stort ansvar med att hjälpa till med allehanda arbete i hushållet.
I unga år träffade hon sin Gunnar Mikko från Korpilombolo. Där levde och bodde makarna ända till pensioneringen.
Lilly arbetade ett antal år som Korpilombolos nöjesarrangör med ansvar för verksamheten inom Folkets hus, Medborgarhuset, vilket bland annat var danser och biograf samt teater och flera andra evenemang.
När Lilly lämnade sin anställning efter många slitsamma år som ansvarig för Folket hus, började hon att läsa på gymnasiet.
Efter avslutade studier började Lilly arbeta på kommunkontoret i Pajala. Dansen var ett glädjeämne för makarna var de än var – i Sverige eller Finland. Med husvagn fanns det alltid en dansbana att besöka.
Så småningom kom det som en total överraskning för oss anhöriga när Lilly och Gunnar meddelade att de skulle sälja huset i Korpilombolo och flytta till Gammelstad, där barnen Annelie och Marianne bodde.
Sagt och gjort, Lilly var en handlingens kvinna som verkställde det hon ville, så flyttlasset gick till en lägenhet i Kyrkbyn. Här trivdes både Lilly och Gunnar.
År 2002, efter en kortare tids sjukdom, blev Lilly änka. Hon flyttade då till en nybyggd lägenhet med utsikt över älven i Gammelstad.
Med en vilja av stål klarade hon flytt och anpassning till den nya bostaden. Dansen lämnade hon aldrig, inte heller intresset för politiken och samhällsengagemang.
Dörren stod öppen för vänner och många glada skratt kunde höras till sent på kvällarna.
Omsorgen för döttrarna Annelie och Marianne, barnbarnen Emilia, Sebastian och Marina, de två barnbarnsbarnen Axel och Isak var gränslös och hennes stora glädje. Vi var alltid välkomna på middag eller en fika.
Med glädje minns vi hennes snabba repliker och rappa steg, men som på grund av sjukdomen sakta hämmade henne.
Saknaden efter Lilly är enorm, vi vuxna försöker förstå. Barnen tar det på barns vis. Axel säger att hon är en stjärna i himlen – kanske är det ett bra sätt att minnas henne så.
Närmast sörjande är barnen Annelie och Marianne med familjer.