Mårten Johansson
Onsdagen den 1 april, fyra dagar innan sin 81:a födelsedag, lämnade Mårten Johansson oss.
Född och uppvuxen i Korpilombolo omgiven av tio syskon, alltid mat på bordet, men säkert i vissa skeden under knappa förhållanden. Hemma pratades enbart tornedalsfinska och svenska fick han lära sig först när han började skolan. Men Mårten var oförskräckt och vetgirig så sju års folkskola var inte nog utan det blev ytterligare år i skolbänken. Studierna ledde också till att han under tidigt 50-tal med tåg begav sig från Korpilombolo till andra änden av Sverige. Resan från landsbygden till Malmös storstad illustreras väl med berättelsen om hur han och kompisen till en början var helt säkra på att sopnedkastet i trapphuset var till för att slänga ner smutstvätten.
Studierna, drivet, det genuina samhällsintresset och kärleken till ordet tog honom på en yrkesmässig resa där kommunalkamrersposten i Korpilombolo bara var första anhalten. Redan efter några år fortsatte färden mot Boden och sedan Luleå. Efter en tid på Kommunförbundet blev han sedan landstinget trogen. Tänk att pojken från Korpis under flera år kom att vara en av länets ledande tjänstemän som höll i de strategiska planeringsfrågorna och sedan även i den miljardomspännande budgeten.
Det där med titlar och karriär var inte något som Mårten fäste uppmärksamheten på. Det som däremot intresserade honom var skogen, litteraturen, samhällsdiskussionerna och motionerandet. Att hugga ved, kämpa mot myggen på myren för att hitta hjortron, gå på fjället, cykla runt halva Grekland, eller att ta en runda med löparskor eller pjäxor på fötterna - då var han i sitt esse. Hundra mil på skidor under en säsong, samtliga träningspass avverkade innan klockan 6 på morgonen, var ingen omöjlighet.
Trots alla dessa rader har ännu det som var absolut viktigast för Mårten inte berörts. Vi, hans barn och barnbarn, kan med säkerhet säga att vi alltid kände oss älskade men otvivelaktigt var det hans fru Maj-Britt som var navet i Mårtens liv. I över 50 år var de gifta och utan mamma hade inte livet varit mycket värt för Mårten.
Nu har Mårtens egen stämma tystnat men hans ord lever kvar i våra hjärtan och det är en tröst att veta att vi en gång åter kommer att mötas av honom, säkert med hans bästa hälsningsfras: God dag, god dag min lilla vän nu råkas vi än en gång med munterhet och sång!