Anna Wallgren, Luleå, har avlidit.
Mor Anna, nyss fyllda 101 år, avled i stor frid på morgonen den 4 november på Solbackens äldreboende i Luleå.
Ingen trodde när hon föddes att hon skulle överleva de allra första dagarna. Hon var den mindre av ett par tvillingsystrar, så liten att hon rymdes på en tallrik. Man förrättade nöddop och namnfrågan löstes genom att hon fick sin mors namn, "hon kommer ändå inte att leva så länge", resonerade man. Mot alla odds överlevde den lilla skärgårdsflickan från Långön i Luleå skärgård de första dagarna och sedan väldigt många år. Det blev också på något sätt ett signum för Annas fortsatta liv.
Barndom och uppväxttid kom säkert att präglas av att hennes mor hade att ensam klara försörjningen för sina fyra barn genom arbete som hembiträde ute på öarna. Pappan åkte tidigt till Amerika och hördes sedan aldrig mer av, "men vi hade det bra med mamma" berättade Anna.
1942 gifte hon sig med Knut och under hela äktenskapet bodde paret i ett litet hus, ensligt beläget i skogen. När maken avled 1976 fortsatte Anna ändå att bo i huset ända fram 2008 då hon på barnens enträgna uppmaning flyttade till Solbacken, där hon fann sig väl tillrätta, trivdes mycket bra och tyckte sig få den allra bästa omvårdnad, "här behöver jag inte ens diska" kunde hon säga.
Anna tillhörde en generation för vilken arbete och åter arbete i olika former fyllde tillvaron.
Ett av hennes intressen vid sidan om skötsel av det egna hemmet var handarbete av olika slag. Långt upp i åren kunde hon alltjämt vara med och "klämma löja" trots kraftigt nedsatt syn. Hon hade en starkt positiv syn på det mesta, ingenting var omöjligt, så kunde hon ägna sig åt bakning med gott resultat trots att synförmågan var så klen. Hela hon utstrålade trygghet. När hon under senare år bodde ensam i stugan ute i skogen, så kastade någon en natt en sten genom ett fönster i det rum där Anna sov. Stenen hamnade i sängen dock utan att skada henne. Hon steg bara upp, försökte samla ihop glasskärvorna så gott det gick, tejpade igen fönsterrutan och gick till sängs igen. Tala om trygghet!
Anna tillhörde sedan nyårsafton 1932 pingstförsamlingen, Luleå. Det var hennes "andliga hem" som hon älskade att formulera sig. Här hade hon sina sociala kontakter bland både unga och gamla, sina främsta intressen och här hämtade hon styrka under ett långt liv som inte alltid var så lätt. Hon var en engagerad och trogen medlem, glad och förnöjsam med stor integritet, en speciell person. Anna var ju inte någon som lät höra sin röst så ofta, men i det enskilda samtalet fanns hennes levnadsvisdom och genom sitt sätt att vara blev hon högt älskad och respekterad.
Hennes vänner i pingstförsamlingen, Luleå, delar saknaden efter henne med barnen Peter och Agneta med familjer.
Pingstförsamlingen, Luleå
Thore Lundberg