Aurora Johansson, Gällivare, har vid 96 års ålder lämnat oss efter en kortare sjukdomstid.
Hon föddes i Ullatti, växte upp i ett östlestadianskt hem där pappan var predikaten Palon Lassi. Hemmet hade inga stora rikedomar men det fanns en stor kärlek till de 15 barnen, mamma var näst yngst.
Mamma gick vanlig folkskola men även ett år på folkhögskola i Övertorneå. Om möjligheterna hade funnits hade hon velat fortsätta att studera då hon hade ett gott läshuvud.
Mamma gifte sig 1937 med Hugo Johansson från Granhult dit de flyttade och under 40-talet byggde de där sitt egna hus. De fick sex barn, varav fyra finns kvar i livet.
Familjen flyttade till Gällivare 1957 på grund av att arbetstillfällena fanns i LKAB. Hon var hemmafru och maken drev ett mindre åkeri fram till 1960 då han avled. Efter det att hon blev änka började hon att förvärvsarbeta som receptionist på hotell men tog också extra städarbeten för att öka inkomsten eftersom hon var ensam familjeförsörjare.
Innan pensioneringen arbetade hon på Gällivare lasarett både inom psykiatrin och på arbetsterapin. Detta arbete gav henne mycket tillfredsställelse, eftersom hon hade en stor omsorg om sin nästa. Både omsorg och kärlek fick vi barn, hon fanns alltid där för oss, som naturligtvis även barnbarn och barnbarnsbarn också fick del av.
Mamma värnade alltid om sitt hem, hon brukade säga: "Mitt hem är min borg". Hon var gästfri tyckte om att få besök i sitt hem och viktigt var att alltid bjuda på något, både mat och kaffe. Hon brukade säga: "Ur en givares hand tar det aldrig slut". Under vår tonårstid var alltid våra vänner välkomna så det blev vanligt att vi samlades hemma hos oss och mamma satt ofta och pratade med oss.
Mamma var vidsynt och tolerant hade ett öppet sinnelag ända in i det sista. Hon var också en människa med stor stolthet, och i detta ingick som hon sa: "En hederlig handel och vandel".
Hon läste mycket, löste korsord och följde med nyhetshändelserna. Under tidigare år handarbetade hon med både stickning och vävning. Hon var fysiskt aktiv upp till hög ålder med promenader men även skidåkning och hon tyckte om att vintertid ta sin spark och åka upp mot Dundret. Hon reste några gånger utomlands, det landet hon uppskattade mest var Grekland.
När man lever så länge som mamma gjorde fanns det inte bara glädjeämnen i livet. Hon sörjde mycket sönerna Kurts och Pers dödsfall, men även brodern Arthur. Vi fick ha vår mamma länge och tomrummet kommer att vara stort men det som alltid kommer att leva kvar är hennes stora omsorg och kärlek för oss och våra familjer.
Barnen