Christer Haapaniemi avled på skärtorsdagen under en vistelse på Sunderby sjukhus i en ålder av nära 66 år. Haapaniemi växte upp på Lövskatan i Luleå som son till framlidna Edvin, byrådirektör vid länsstyrelsen, och Elin Haapaniemi, folkskollärare.
Sprungen ur ett religiöst hem upplevdes Christer som en glad, öppen och socialt generös pojke, aktiv i skolan som spelade fotboll och handboll. Efter realexamen blev Haapaniemi skoltrött och flyttade en tid till Lidingö där han arbetade som brevbärare. Snart återvände han till Luleå och tog där studentexamen som privatist.
Haapaniemi fortsatte på Socialhögskolan i Umeå där han tog examen som förvaltningssocionom. Därefter arbetade han som handläggare vid Norrbottens turisttrafikförbund och Jokkmokks kommuns fritidsförvaltning, där han vitsordades för sitt samvetsgranna arbete och för att väl behärska hela verksamheten.
Haapaniemi flyttade sedan till Uppsala där han bedrev teologiska studier, men efter en tid övergick till att arbeta inom vården på Långbro sjukhus i Stockholm. Han hade redan tidigare prövat på vårdyrket.
Under de sista decennierna av sitt liv var Haapaniemi sjuklig och blev förtidspensionerad. Han var starkt upptagen av det kristna kärleksbudskapet, en oegoistisk omtanke om sina medmänniskor och av den socialdemokratiska solidaritetstanken när denna är som finast. "Alla ska med" var inte bara en paroll, utan en ledstjärna för honom på livets väg.
Haapaniemi var väl insatt i samhällsfrågor, följde nära politiska utvecklingen och händelserna i världen genom media. Ingalunda okritisk , dock utan att någonsin fälla ett ont ord om någon medmänniska, hade han i senare val börjat kryssrösta för att få fram de företrädare som han särskilt trodde på och ville stödja. I linje med sin djupare inställning blev han en återkommande artikelskribent i luleåtidningarna där han lyfte fram och värnade om utsatta människors livssituation, särskilt de hem- och bostadslösas.
Hans breda intressen kom till uttryck i det sista samtal vi hade tre veckor innan bortgången i föräldrahemmet på Tullgatan, som han övertagit efter föräldrarnas död. Det handlade inte bara om hur vi själva hade det, utan också om aktuella politiska frågor - Hur tror du det går i nästa val? - om huvudämnet för samtal i Luleå under senvintern - Varför gick det inte bättre för vårat lag i hockeyslutspelet?, om vår gemensamma släkt på hans fädernes och mitt mödernes sida samt om Luleåvänner och upplevelser under våra barndomssomrar i Pello..
Christer Haapaniemi - märkt av sin sjukdom - bars upp av en levande släktkärlek som inte är ovanlig bland tornedalingar och deras ättlingar, men hade samtidigt ett ensamt liv under senare år, trots att syskonen med familjer och några vänner från barndomen höll regelbunden kontakt med honom. Efter dödsbudet föll det sig naturligt att stanna upp en stund och fråga sig varför han inte i vår jäktade tid återgäldades med ännu mera av den omsorg som han själv omhuldade sina medmänniskor.
Närmast sörjande är de yngre syskonen Kerstin , förskollärarare i Luleå och Jan, läkare i Strängnäs med make respektive maka och deras barn som Christer alltid benämnde "mina guldklimpar".
Begravningen äger rum i Luleå domkyrka 28 april.
Gunnar Lassinantti
Kusin