Christina Garbergs-Gunn, Ludvika, har avlidit i en ålder av 62 år.
The stars are not wanted now, put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood
For nothing now can ever come to any good
W. H. Audens dikt Funeral Blues var med i filmen Fyra Bröllop och en begravning. Jag var 19 år och hade aldrig hört något så förtvivlat vackert. Men hur skulle jag få den på papper?
Det här var före internet. Jag kunde inte googla dikten. Jag hittade den ingenstans. Till slut letade Christina Garbergs-Gunn fram den ur sina gömmor på biblioteket. Jag hängde upp den i mitt rum på studenthemmet och läste den varje kväll innan jag somnade.
Femton år senare, när våren är som vackrast, griper sorgen tag i mig. Christina Garbergs-Gunn har gått bort efter en tids sjukdom. Den legendariska bibliotekarien och studierektorn på Brunnsviks folkhögskola dog i hemmet, omgiven av sina närmaste.
Christina föddes 1948. Hon kom till Brunnsvik 1980 och skapade en levande, radikal bokstuga som omtalades i hela landet. Christina var utbildad på journalist- och bibliotekshögskolorna. Hon hade en examen i litteraturvetenskap. Hon älskade det skrivna ordet, i stort och smått, med en passion som är få förunnad.
För mig personligen har Christina betytt mycket. Hon nöjde sig inte med att leta fram min älskade begravningsdikt. Hon tog resolut tag i mig och mitt skrivande. Jag kom till Brunnsviks folkhögskola, och medielinjen där, hösten 1995. Äntligen hade jag hittat rätt, efter två avbrutna gymnasieutbildningar. Nu skulle jag börja kämpa med mina texter. Här skulle skrivas!
Ibland var det ensamt och tungt. Just det läsåret var vi bara fyra tjejer på medielinjen. Jag var dessutom klart yngst i klassen. Många kvällar satt jag i tystnaden i bokstugan.
Där gjorde jag mina skrivövningar. Där förklarade Christina att om jag vill skriva riktigt bra, måste jag läsa riktigt mycket. Helst skönlitteratur. Christina guidade mig bland arbetarförfattarna och visade mig Kerstin Thorvalls När man skjuter arbetare.
Jag har återvänt till Brunnsvik några få gånger under de 15 år som gått. Jag går alltid raka vägen till bokstugan. Känner på böckerna, luktar på lugnet. Njuter av den slående utsikten över sjön Väsman och känner samma känslor som när jag var 19:
Orden är viktigast av allt. Utan ord kan man inte andas.
Nu är Christina inte längre kvar. Nu kan jag inte krama henne mer. Det kommer att kännas tomt nästa gång jag besöker Brunnsvik. Men kanske kan jag le ändå, när jag går längs hyllorna i Christinas omsorgsfullt utvalda och oerhört rika bibliotek.
Om jag trodde på en himmel skulle jag veta att hon fanns där uppe nu, i vild diskussion med de största författarna.
Åsa Petersen