Ester Eriksson, Jokkmokk, har avlidit i en ålder av 89 år. Hennes närmaste är sonen Arne med frun Else-Mari, fosterdottern Lotta med familj, barnbarn och barnbarnsbarn, och många vänner.
Och nu är lampan släckt och nu är natten tyst och klar och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar...
Ester lämnar många minnen efter sig nu när hon inte längre finns bland oss. Det är ingen överdrift att säga att hon var en välkänd profil i Jokkmokk och att hennes kontaktnät var stort. Vem har till exempel inte ätit av hennes goda palt på hembygdsgården? Många är de som fått ta del av hennes varma omsorg om båda gamla och unga. Ester var under flera år anställd på ålderdomshemmet Kaitumgården i Jokkmokk för att senare arbeta med barn inom förskolan.
Under senare år, då benen inte riktigt ville bära henne, kom Ester att tillbringa allt mer tid i hemmet. När vi tog oss ut var det för att gå på Konsum eller på blomsteraffären, och när vi stod på kyrkbacken var det alltid många människor som kom fram och ville prata. Ester älskade dessa stunder och pratade om dem långt efteråt.
Livet var henne kärt, trots att hon tvingades uppleva många svårigheter. Hon miste två av sina barn i cancer: sonen Runar dog endast 13 år gammal och dottern Barbro gick bort för drygt tio år sedan. Sorgen var stor, men på något sätt gick livet efterhand vidare. De anhöriga hon hade kvar var till stor glädje.
Ester och jag kom att tillbringa många timmar i samtal vid hennes matbord. Som hon kunde berätta. När vårt samtal var över sa hon ofta: "Du och jag, Alfred". Det var en speciell närhet. Ester var också en riktig blommänniska. En av de sista saker hon gjorde innan hon blev sjuk var att bära upp sina pelargoner från källaren. De står nu hemma hos mig, jag ska ta väl hand om dem.
Esters sista tid tillbringades på Kaitumgården i Jokkmokk. Vid ett av mina besök berättade hon att en manlig skötare just börjat arbeta där. Och han var inte bara trevlig, han var dessutom snygg. Det var Ester och hennes humor i ett nötskal.
Saknaden efter Ester är stor hos många, nära och kära. Dessvärre hann hon inte träffa barnbarnsbarnet Emia, född några dagar efter hennes bortgång. Ester visste dock att Emia skulle få bära hennes andranamn, något som hon med stor stolthet fått berättat för sig.
Anki Granqvist