Frida Esperi, Grubbnäsudden, har avlidit.
***
Mamma är borta!
Att den dagen skulle komma, visste vi. Men ändå, det är svårt.
Det finns en glädje och tacksamhet också. Du var fast besluten att bo hemma och klara dej själv och så blev det i hela 92 år, mycket tack vare din envishet. Uppriktigt sagt, jag vet ingen som varit lika envis och ändå så social. Hälsa är inte gratis och du levde därefter. Alltid verksam, dagliga tre kilometers promenader och bastu och simtur sedan isen gått. Oavsett väder och fram till slutet. De sista 25 åren före pensioneringen var du kokerska och takterna satt i. Allt du bjöd på var hemlagat, hembakat och gärna gjort på gårdens eller ortens råvaror. Otaliga är de släkt och vänner, för att inte nämna hantverkare, som sagt att de aldrig ätit så gott förut. Du hade varit en utmärkt omslagsbild på Socialstyrelsens folkhälsorapporter.
Hela ditt liv var du samhällsengagerad och tog del i aktuella frågor. Du var sekreterare i centerns lokalavdelning och missionshusföreningen, för att nämna några. Du medverkade i radio- och tv-program samt olika publikationer. De sista decennierna låg glesbygdsfrågor och äldrefrågor dig speciellt varmt om hjärtat. Din analys av kommunala beslut var solklar, besluten är inte anpassade för gamla som bor i äldre hus utanför tätorter. Din sista kamp för äldre blev spark i stället för rullator på vintern.
Ditt arbete med att bygga upp tisdagsträffen betydde mycket för många. Det blev en verksamhet som växte och blev förebild för andra byar. Alla samtal efter dödsbudet har påmint oss om hur omtyckt du var. Även barnbarnens kompisar trivdes hos digj.
Mamma, du sydde, stickade, lagade, vävde, allt togs till vara, I fina trasmattor känner jag igen utnötta jeans, skjortor och annat som använts. "Släng, köp nytt", sa jag och vi bråkade.
Nu kommer jag på mig med att ta bort knapparna innan ett plagg slängs. Precis som du skulle ha gjort! Dina barnbarn fick lära sig hur man hanterar en yxa och hur man gör upp eld med bara en tändsticka. Överallt finns du, du lever i oss.
Efter första stroken följde hemtjänst. Det var inte lätt mamma, inte för dem heller. I ett av mailen från hemtjänsten står det: Vi gör så gott vi kan. Men Frida gör mest som hon själv vill. Efter ytterligare några månader kom en massiv hjärninfarkt. Den gjorde dig djupt sovande de sista veckorna. Det var smärtsamt, men vi fick uppleva vilken fantastisk vård som finns på Kalix sjukhus. När en sköterska såg snöslasket utanför fönstret strök hon dig på kinden och sade hon: "Nu Frida är det slut med sparkföret". Hon sade inte, "nu är det slutsparkat". Det är detta som är skiljelinjen mellan vård med värdighet och vård utan. Vad jag är glad för att du de sista veckorna fick detta.
Saknaden kommer att finnas överallt. Men avsked tar vi med ljusa färger i glädje över att ha fått ha dej så länge bland oss.
Dottern Ylva
med resten av familjen