Fride Bergström har avlidit.
***
Fride såg dagens ljus en försommardag 1927 som den andre sonen i en syskonskara på tolv. Han föddes i ett kolonat utan elektricitet mitt ute i skogen.
Knappt 86 år senare då hans livsgärning tog slut var han van användare av internet, Skype, Spotify och Facebook.
Steget från Markusvinsa till den globala byn är hisnande.
Som barn i Tornedalen skolades han tidigt in i arbetet på föräldrarnas jordbruk. Redan som femåring tog han tömmarna och körde häst. Folkskolan klarades av med bravur. Läraren som upptäckt hans läshuvud tyckte att han borde studera vidare.
Själv ville han tjäna pengar och började i skogen endast tolv år gammal.
Efter världskriget blev så det dags för lumpen som militärpolis på Svea livgarde. Steget från hembygden där tiden näst intill stått stilla till det myllrande Stockholm med bilar, spårvagnar och jitterbug på Nalen måste ha känts gigantiskt.
Upplevelsen väckte äventyrslusten och efter muck mönstrade Fride på en apelsinbåt. Mamma Sofia tyckte annorlunda och Fride återvände till skogsarbetet.
I början av 50-talet lockades han som många andra tornedalingar till gruvorna i Kiruna.
Den livslånga kärleken, Elin fanns kvar i hembyn. Snart följde hon efter och 1955 satte de bo och blev med tiden föräldrar till två söner.
Frides läslust satt kvar och fick honom att bland annat gneta ihop till Nordisk familjebok i 22 band, en lärdomens plattform också för sönerna.
LKAB-karriären började som lastare men han gick så småningom vidare till förmanskap och studier på Bergsskolan i Filipstad.
Han hann med att jobba både i Luossavaara och Nukutus innan karriären avslutades som gruvfogde i Kirunavaara. Gruvadel enligt många gruvkarlar!
Det var gruvkrisen i början av 80-talet som ändade hans yrkeskarriär, endast 55 år gammal.
Nu blev det ännu mera tid över till den stora passionen att bygga och skapa i trä. Mycken tid tillbringades i stugan i Jockfall och senare med kompisarna i "snickeboa". Ett oändligt antal slöjdalster passerade hans händer. Hans intresse var också stort för släktens och hembygdens historia och för modersmålet meänkieli.
En människas steg är räknade, brukade han säga med sin alldeles speciella humor, och menade att man därför borde hushålla med dem.
Men när sjukdomen tog Frides ben så fortsatte han av bara farten ännu ett år. Att hamna i rullstol är ett dråpslag för vem som helst som levt ett rörligt liv, men inte för Fride. Som alltid antog han även denna utmaning med gott humör och stor envishet.
Till slut fick till och med Fride ge med sig och han avled stilla i kretsen av de närmaste.
På många sätt är Frides liv en avspegling av hur Sverige utvecklats. Från Fattigsverige, via landsbygdens utveckling till industrisamhället och till sist vårt uppkopplade samhälle.
Allt detta under en mansålder.
Vi saknar dig
Elin samt Roger och Håkan med familjer