Gunvor Haglund, född Hylander, har som tidigare meddelats, avlidit 93 år gammal.
En bucklig gammal kaffepanna står i köket. Den påminner om mammas födelse år 1918 i Helsingfors.
Mormor fick den lilla kopparpannan, fylld med kaffebönor, när mamma föddes. Vännerna hade samlat ihop sina kafferansoner, en fin present år 1918, under brinnande världskrig.
Fyra månader senare tvingades familjen fly till Sverige sedan familjens piga gömt en rödgardist i hemmet. Morfar och tre av mammas syskon for först med hjälp av en isbrytare.Mormor kom senare med de två yngsta barnen. I samband med flykten förlorade familjen allt de ägde och hade.
Så började mammas liv och även om resten av livet inte blev lika dramatiskt så sökte hon alltid äventyret.
Morfar var ingenjör och lärare i skeppsbyggeri och när familjen kom till Sverige bosatte de sig i kuststäder som Landskrona, Kungälv, Stockholm och Karlskrona.
Men trots den borgerliga religiösa uppväxten hade mamma frihet - eller tog sig frihet att göra det hon tyckte var kul.
Hon berättade om att hennes stränga pappa förbjöd alla nöjen på söndagar. Men en gång smet hon ut och åkte skridskor. Sedan klättrade hon flera våningar upp efter fasaden för att försöka ta sig in obemärkt genom ett fönster. Pappan upptäckte henne men blev så förskräckt över den farliga klättringen att han inte sa ett ord.
Ett annat av mammas minnen handlade om Prins Bertils bil. Bilen stod parkerad på en gata i Karlskrona. Bara för att kunna skryta inför kompisarna att hon suttit i Prins Bertils bil kastade hon sig in i bilen och sedan snabbt ut igen.
År 1938, året före andra världskrigets utbrott, cyklade mamma från föräldrahemmet i Sverige till Tyskland. Hon hade bland annat med sig ett paket knäckebröd på pakethållaren.
På frågan om det inte var långt att cykla svarade mamma: "Nej, det var ingen fara. Ibland om jag blev trött liftade jag med någon lastbil".
Mamma stannade ett år i Tyskland. Hon bodde i familj och fick mat och husrum för att lära dottern i familjen svenska.
Åter i Sverige utbildade sig mamma sig till sjuksköterska vid Röda Korset i Stockholm. Efter avslutad utbildning hade hon tre jobb att välja mellan. Hon valde Gällivare för det verkade mest äventyrligt. År 1944 började mamma arbeta som operationssjuksköterska vid lasarettet i Gällivare.
En del av patienterna var flyktingar som under stora umbäranden flytt från kriget, tagit sig över fjällen och sedan hamnat i Gällivare.
Snart träffade hon den nyblivne gruvingenjören Mats Haglund. De gifte sig 1945.
Mamma Gunvor och pappa Mats fick tre barn, Kjell, Annika och Ingrid.
I Norrbotten fann mamma mycket av det äventyr hon sökte.
Mamma och pappa fjällvandrade, paddlade längs älvarna och byggde en stuga vid Stora Lulevatten.
Mamma var intresserad av och hade stor respekt för det "mångkulturella" Norrbotten fast ordet inte ens var uppfunnet då. Mammas äventyrslusta tog sig ibland lite väl dramatiska uttryck.
Som när hon följde med pappa på gruvbesök i Nordamerika.
Mamma tyckte gruvbesöken var tråkiga. Istället lånade hon en cykel av en hippie som hon träffade i ett indianreservat i Alaska. (Hon skickade sedan ett tenntrådsarmband till honom som tack för lånet av cykeln). Mamma gav sig iväg på cykeln, fick syn på en björn, halade fram kameran och förevigade björnen på cirka tio meters avstånd.
En polispatrull i bil blev förskräckt och hejdade hennes fortsatta fotograferade. De stoppade in mamma och cykel i bilen och körde henne ut ur den björnfarliga zonen.
Mamma var en intresserad, engagerad och självständig person. Hon hade civilkurage och var rolig. Hon lekte med oss barn. Hon byggde kojor med barnbarnen. Hon sjöng och deklamerade långa dikter utantill. Fänrik Ståls sägner var en av favoriterna.
Hon var nyfiken, genuint intresserad av andra människor och hade lätt att knyta nya kontakter.
Mamma reagerade ljudligt över saker hon tyckte var fel och var inte rädd att göra bort sig. Hon var positiv och praktisk.
Som en gång när en utländsk tavelförsäljare ringde på hemma och försökte sälja tavlor som han hade på en spark.
Hon köpte ingen tavla men när tavelförsäljaren gick därifrån hade han en varm mössa på huvudet och ett snöre till sparken så den blev lättare att dra.
Sina sista yrkesverksamma år arbetade mamma som sjuksköterska vid Dispensären i Gällivare. Förutom sitt rent yrkesmässiga engagemang hade mamma också ett personligt intresse av att arbeta för att utrota den fruktade lungtuberkulosen.
En av hennes bästa väninnor dog i unga år av sjukdomen.
Med undantag för några år i Stråssa i Bergslagen, bodde mamma och pappa kvar i Malmfälten ända fram till ålderdomen.
I hög ålder tvingades de flytta eftersom de av Gällivare kommun förvägrades bo tillsammans på samma äldreboende.
Mamma och pappa flyttade då till Forsbacka äldreboende i Råneå.
Där togs de omhand på ett varmt och värdigt sätt och fick leva sina sista år tillsammans.
Nu är mamma borta. Men inte långt borta.
En blick på den lilla buckliga kaffepannan i köket och mamma är där.
Mamma som sökte äventyret och fann det. Därför att hon hade förmågan att se äventyr och det stora i livet även i små ting.
Minnena är många.
Kjell, Annika och Ingrid