Allhelgonahelgen är den tid då vi vårdar minnet av våra nära och kära som avlidit. Till denna helg drabbades vi av sorgebudet att Hans "Nobbe" Norberg, 53 år, lämnat oss. Luleå Hockey manifesterade sorgen över en av sina största söner med att dagen efter spela med sorgeband.
För mig var "Nobbe" nummer ett i Luleå Hockey, och då tänker jag till att börja med på hans inställning att återvända 1985 efter spel i AIK som gett SM-guld och plats i Tre Kronor för att befästa hemstadens plats i elitserien. "Nobbe" tillhörde den generation framgångsrika TV-puckare som verksamt bidrog till att Luleå blev ett topplag efter att länge ha harvat längre ner i seriesystemet. Han hade en självuppoffrande spelstil, var snabb på skridskorna och målfarlig framåt.
Detta kanske också kom att bli hans öde den tragiska trettondagshelgen 1989 i Skellefteå, då han skadade ett flertal kotor i halsen och blev handikappad för resten av livet. Man kan fråga sig varför just han drabbades. Livet är inte rättvist. Hans storhet framkom i tragedins stund då han lät hälsa att man inte kunde skylla den inträffade olyckan på motspelaren i kamp om pucken vid sargen.
Vi i supporterklubb Syd hade glädjen flera gånger att få ordna fester för laget i Stockholm, då det var spelledigt dagarna efteråt. "Nobbe "uppträdde då som en informell ledare som till allmän munterhet uppmanade medspelarna att sjung en sång eller hålla ett tacktal.
Det är allmänt omvittnat att Nobbe var positiv och spred glädje runt om sig. Han trodde på människor och gav dem sitt helhjärtade stöd. Det fick jag själv erfara år 2000 då jag skulle arbeta i Luleå i två år. Jag var kallad till Luleå Hockeys valberedning, anade vad saken gällde och hade bestämt mig för att tacka nej. Kvällen innan träffade jag händelsevis "Nobbe" som sa att han agerat för mitt namn i styrelsen, och nu fick jag inte tacka nej. Jag tvivlade på vad jag egentligen kunde bidra med, men kunde naturligtvis inte missbruka Nobbes förtroende, ändrade mig och tackade ja.
Jag upplevde att styrelsen och tävlingskommittén, där "Nobbe" var ordförande, hade en konstruktiv dialog om lagets framtid och utveckling och dess ekonomi. Det var tiden alldeles efter att laget haft ett konkurshot hängande över sig. Drygt tolv år senare kan vi konstatera att det fortsatt att gå bra för Luleå Hockey.
"Nobbe" kom från en enkel arbetarbakgrund på Örnäset och motsade uppfattningen att hockeyspelare bara har snäva intressen som cirkulerar runt puck och klubba. Jag hade avancerade diskussioner med "Nobbe" i samhälleliga och politiska ämnen, liksom också i brännande internationella frågor. Nobbe hade också kulturella intressen. De två sista gångerna träffade jag honom i somras vid Svartöns blues tält under Lulekalaset och några månader tidigare i samband med en pjäs på Norrbottensteatern. "Nobbe" rörde sig gärna och hemtamt bland vanligt folk i Lulé.
Dödsbudet kom emellertid inte oväntat. "Nobbe" fick allt svårare att andas. Det är naturligt att han då inte kunde behålla sitt vanligtvis goda humör på topp.
Våra tankar går närmast till efterlämnade barn och frun Eva som osvikligt stödde och försökte uppmuntra "Nobbe under alla de tunga åren, men också till andra vänner och tidigare medspelare som efter fattig förmåga gjorde sitt för att underlätta hans svåra tillvaro.
Gunnar Lassinantti,
språkrör för Luleå Hockey Supporterklubb Syd 1984-2002, styrelseledamot i Luleå hockeyförening 2000-2002