Vår kära mamma Helli Lakso har avlidit i en ålder av 99 år och tio månader och blev därmed äldst i den niohövdade syskonskaran.
Helli föddes Konttavaara i Meltosjärvi, Finland.
Helli började arbeta när hon var 13 år som piga på Ainola herrgård. Som 17-åring anlände hon till Hedenäset och familjen Välimaa.
I Hedenäset hittade hon kärleken i Petter och tillsammans fick de åtta barn.
Huset intill vattentornet och skogen byggdes år 1950 och där har Helli bott till för ett år sedan.
1968 blev Helli änka.
Djur och natur var alltid viktigt för Helli och hon skötte gärna om korna och grisarna.
Framför allt är Helli känd för sin kärlek till barnen och till handarbete. Vantar, sockar, tavlor och överkast har stickats, sytts och broderats i ett oändligt antal genom åren. I soffan i köket fanns ett lager av vantar och sockar som hon gav bort till nära och kära. Vid besök åkte alltid sofflocket upp och besökaren gick aldrig tomhänt från Hellis hem.
Helli levde nära naturen och bärplockning hörde till höstens aktiviteter. Allra helst gav hon sig ut för att plocka lingon och blåbär och hon kände till platserna där bären växte sig extra fina. Bären plockade hon till sig själv men som i allt annat delade hon gärna med sig till andra behövande.
Barnen och därefter barnbarn och barnbarnsbarn har alltid legat Helli varmt om hjärtat. Alla små fick sin del av värmen hon spred omkring sig och ett skrikande spädbarn tystnade snabbt i hennes famn. Barnen fick alltid vara med, oavsett vad det gällde bärplockning, matlagning, handarbete eller potatisodling så var barnen med.
Helli har alltid tänkt på andra och varit en generös person som sett det som viktigt att göra rätt för sig. Någonting hon lämnar efter sig är att alla människor är lika mycket värda.
Helli hade förmånen att bo hemma tills för ett år sedan då hon skadades i en fallolycka och inte längre klarade av branta trappor.
Själv sade hon att hon hållit sig frisk genom varierad husmanskost, mycket bär, egenodlat och att inte snåla med maten och mycket motion. Motion för Helli var fysiskt arbete som att klippa gräset och rensa i landet. Hon tyckte att det var onödigt att gå efter vägarna, man kunde väl göra någon nytta i stället.
Helli ville inte vara beroende av hjälp. De sista åren lurade hon släkten om vilken dag som potatisen skulle upp från jorden, för att någon dag tidigare hinna ta upp den själv och bära ned den i källaren.
Att odla potatis, rotfrukter och lök var hennes specialitet.
För två år sedan - 97 år gammal - släpade hon själv ned en dubbelsäng från övervåningen, vilket imponerat stort på släkten.
Men Helli kände också själv att hon började bli gammal. Frustrationen blev stor när ögonen inte längre tillät henne att sticka om vintern, då det blev för mörkt för att se trots stark lampa och förstoringsglas och när stenarna hon slängde iväg genom köksfönstret mot inkräktande harar i grönsakslandet inte längre nådde fram.
Helli hade en lösning på allt. När stenarna inte nådde fram fick hon i stället springa ut på gården och jaga bort hararna, inte sällan iklädd nattlinnet i tidig morgontimme.
Vi kommer alltid att minnas Helli som en varm och finurlig person som hade en lösning för varje ny situation.
Helli hade ett varmt hjärta och barn, barnbarn och barnbarnsbarn saknar henne mycket.
Barnen