Hanna Judit Torikka, Luleå, har för en tid sedan avlidit. Hon skulle ha fyllt 79 år i augusti.
Hon föddes och växte upp i Soukolojärvi, Övertorneå, såsom fjärde barnet till jordbrukaren och flottaren Ivan Muotka och hans hustru maskinstickerskan Elisabet född Sturk. Sedan 1928 hade familjen brukat en tredjedel av faderns hemmamarker. Familjen utökades med ytterligare tre barn varav det yngsta inte fick leva vidare.
Under världskriget var det i Tornedalen gott om beredskapssoldater, så även i Judits hemby. Familjen blev bekant med ett par av dessa fosterlandsvänner varpå en av dem efter krigsslutet 1945 bjöd den då 13-åriga Judit ner till Arboga för en sommarvistelse. Denna för henne sagolika tilldragelse med en nästintill egen Nils Holgerssonresa blev en sådan minnesvärd upplevelse hon aldrig glömde. Hon behöll kontakten med Arbogafamiljen tills tiden för dem inblandade helt enkelt rann ut.
Lika minnesvärda och starka var Judits egna inre bilder av bland annat farfadern Isaks död 1946 och farmodern Matildas föraningar om detsamma. Farmodern var en sådan historisk person som var sprungen ur det gamla naturnära bondesamhället och som hade känningar och föraningar om olika ting som skedde. Hon var även en erkänd blodstillare. Judit fann en närhet och tjuskraft av relationen till farmodern vilket sedermera skulle komma att ta sig likartade uttryck hos henne själv. Att se och känna vad som ska hända är inte alltid av godo, hade farmodern vid något tillfälle sagt.
Även Judits far hade nedärvt kunskapen om att se en del översinnliga livsskeenden liksom att stilla blod. Judit nämnde att hon var tacksam över att hon inte hade fått ärva alla dessa ålderdomliga gåvor, för utövandet av blodstillande lär ha tagit hårt på den egna kroppen. Åtminstone var fallet så rörande hennes far. Men det hindrade inte att Judit själv fick sådana starka sublima kontakter med sin då blinda och förlamade farmor, den natten i januari 1951 då farmodern dog. De befann sig då på helt skilda håll men ändå hade Judit uppvaknat vid det exakta klockslaget då farmodern lämnade jordelivet för att möta sin frälsare. Blivande maken Ingvar verifierade dessa märkliga händelser att dem faktiskt inträffade. Farmor kallade på mig, förklarade Judit långt senare när hon själv hemsöktes av likartade föraningar av olika natur.
Kanske var dessa djupa sinnliga livsbetingelser delar i hennes eget ungdomliga tankeprojekt? Hon drömde nämligen om att bli missionär och resa till Afrika för att förkunna. Där visionerade hon sig till att bl a lära inhemska barn läsa och skriva. Men ödet ville annorlunda och Judit kom aldrig till den stora kontinenten Afrika. Och hon blev heller inte missionär.
Efter studier i Umeå 1949-50 träffade Judit istället år 1951 sin blivande make tullaspiranten Ingvar Torikka, bördig från en grannby. Han fanns då i Boden medan Judit arbetade i Luleå. Det första mötet, eller rättare sagt mötena, blev två till antalet och inträffade på en av SJ:s spårrullande rälsbussar i länet. Vid ena tillfället skedde en kollision med en annan rälsbuss men turligt nog skadade sig ingen av dem. Men måhända föranledde detta en sinnligare betydelse i deras relation för på nyårsaftonen 1951 förlovade dem sig på en vind i Ingvars hemby. Och mindre än ett år senare, på juldagen 1952, sammanvigdes de hemma hos prästen i Övertorneå i dennes hyreslägenhet hos familjen Pellikkä.
Familjen bodde först i Luleå 1952-56, i makens hemgård i Luppio 1956-58 då dem köpte egen fastighet på det s k Golgata i Övertorneå samhälle. Det var innan gatunamnens tidevarv och Kerttus grannpojke förklarade att så kallades detta ställe. Anledningen därtill gavs icke men idag återfinner vi platsen vid namn Idrottsvägen. Eventuella idrottsliga anspelningar för historiska Golgatavandringar är sannolikt rena tillfälligheter. Judit hann dock med att arbeta både hos Lantmanna i Övertorneå liksom åt Övertorneå församling. Väl här på Pastors kunde hon utöva ett dittills aningen fördolt historiskt intresse genom att själv påbörja enklare släktutredningar. Men denna eventuella fallenhet gavs inte vidare tillfälle till ytterligare utvecklande annat än att Judit tiotalet år senare stod för familjens kulturella och allmänbildande inköp av Focus kunskapsfyllda uppslagsverk i fem band.
Efter att familjen flyttat till Svartöstaden i Luleå 1963 och till eget villaboende på Knöppelåsen.
1964 började Judit arbeta som kontorist hos Sveriges kyrkliga studieförbund 1968. Inom denna nisch fortsatte hon sedan fram till förtidspensioneringen i början av 1990-talet. Hon hade alltid varit en utpräglad föreningsmänniska och engagerade sig nu i bland annat PRO Skurholmen. I mars 2002 blev hon vald till dess ordförande, en förtroendesyssla hon hann bli återvald till tio gånger innan hennes oväntade frånfälle inträffade endast 14 dagar efter senaste återvalet.
Hon var en stor tornedalsvän och kärleken till hembygden tog sig många olika uttryck. Ett var aktiviteter i Tornedalsgillet och ett annat i sånggrupper. William Snells Tornedalssången /Laulu Torniolaaksolle sjöng hon gärna och hon menade att den värmde hennes hjärta. Men en av de tidiga musikaliska favoriterna var dock inte tornedaling utan istället amerikanen Harry Belafonte. Maken Ingvar sjöng även han medan dennes favorit, den då aningen slafsiga Johnny Cash, kunde skapa en mindre familjär orddialog rörande föredömet mellan Cash kontra Belafonte.
Judit Torikka blev änka i mars 2003. Hon fortsatte med sina vanliga åtaganden men vid ett par tillfällen under de sista åren framförde mamma åsikter om den nutida form av fattigdom pensionärerna i det moderna Sverige tvingades genomlida. Hon - som alltid varit sann socialdemokrat och trott på den solidariska samhällsutvecklingen - yttrade tydlig besvikelse över att den pension hon samlat ihop under en hel livstid knappt räckte till mera än läkare- och apoteksbesök. Dessutom hade mindre väl valda personliga rådgivare satt litet smolk i den egna privatekonomin, vilken något prekära situation hon faktiskt också vid några tillfällen berörde bland annat i ett julkort. Men sådant är livet. Nu har hon i alla fall gått sina föräldrar, farmor och farfar och alla andra som vandrat här före oss till mötes. I sin egen sanna tro.
Närmast sörjande är barn och barnbarn med familjer samt tre systrar och en bror.
Vila i frid. Hyvien enkeleithen halthuun , äiti.
Börje och Sture Torikka