Kerstin Hillström, Luleå, har som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 62 år.
***
Vår syster Kerstin Hillström är död! Hennes plats i vår Kvinnogrupp är för alltid tom.
I mitten av 70-talet såg Kerstin en lapp på biblioteket, ringde och det första fröet till Kvinnogruppen i Luleå hade börjat gro. Den allra första aktionen där kvinnosolidariteten manifesterades var städerskestrejken i Malmfälten 1975, där den nybildade Kvinnogruppen skickade stödtelegram, målade plakat, gick ut med insamlingsbössor, flygblad och ordnade solidaritetsmöten.
Kvinnogruppen växte sig allt större och Kerstin hade hela tiden en viktig och drivande roll. Det var politisk kamp mot orättvisor som organiserades i form av studiecirklar, aktivitetsgrupper, offentliga möten, utställningar och demonstrationer. Det var en omvälvande utvecklingsprocess av växande tillit, politisk analys, handling och framtidstro.
När Kvinnogruppen i Luleå skulle bli en del av Grupp 8:s riksorganisation var Kerstin vår delegat som såg till att vi fick behålla namnet Kvinnogruppen i Luleå istället för att byta namn till Grupp 8. Hon var också ansvarig utgivare för tidningen Kvinnor i Luleå, som kom ut med första numret 1977 och som följdes av ytterligare fyra nummer. Genom febrilt, gemensamt arbete lyckades vi få vår tidning färdig lagom till den internationella kvinnodagen, den 8 mars varje år.
Successivt ändrade Kvinnogruppens arbete karaktär och vårt engagemang riktades mot att starta en fungerande kvinnojour i Luleå, som fortfarande gör ett viktigt arbete med många ideella krafter. Även där hade Kerstin initialt en viktig roll, både med att lobba innan, skriva artiklar, sitta i vår jourtelefon och rent konkret utrusta och möblera den lägenhet där misshandlade kvinnor kunde få sin tillflykt. Kvinnojouren Iris finns fortfarande kvar i Luleå.
Grundidén med de demokratiska samtalsrundor som karaktäriserade våra möten i mindre grupp, och som gav oss möjlighet att formulera våra tankar tillsammans, har bestått i alla år sedan dess. Kerstin har varit en viktig del av den lilla grupp som har fortsatt att träffas, samtala, följa varandras liv både i glädje och i sorg och solidariskt bevara varandras förtroenden.
I dessa samtalsrundor blev Kerstins livsidé särskilt tydlig. För oss är hon den som levt sitt liv trovärdigt och konsekvent, utan att avvika från sina ideal. Hon valde friheten i att leva enkelt, med större utrymme för egen tid till att tänka och skriva - ett ovanligt val där Kerstin var en motvikt och en modig förebild för oss andra! Kerstin var ett av naven i vår grupp - ständigt närvarande, genuint lyssnande och alltid lojal. Hon var lugnet, hade den skarpa analytiska förmågan och kom med de raka och osentimentala kommentarerna på ett respektfullt sätt. Hon kunde lägga en svalkande hand över våra samtal som fick sammanhangen att klarna.
När Kerstin fick sitt oåterkalleliga besked om vad hon hade framför sig stretade hon inte emot utan betraktade döden som en del av livet, eftersom "det är som det är och inte så mycket att göra åt" - en stillsam acceptans. Efter sig lämnade Kerstin sin fina diktsamling "Dagarna" där vi så tydligt kan höra hennes röst:
"...men vi måste delta hela tiden
göra allt det viktiga
som att tala vänligt till varandra
fastän livet trycker över pannan"
Vi saknar dig oändligt Kerstin, du kommer alltid att finnas med oss!
Dina systrar
i Kvinnogruppen i Luleå.