Verkmästare Lars Gavelin har lämnat oss och har den 29 juli återförenats med sin tidigare bortgångna hustru Irene. Han sörjs av barn, barnbarn, släkt, vänner och kollegor.
Lars Gavelin föddes i Malmberget 1929 (son till riksdagsman J-O Gavelin) sist i en syskonskara på fem.
Gruvorna i Malmfälten präglades av nybyggaranda och drog till sig starka individualister med en utpräglad pionjäranda. I denna uppväxt miljö präglades Lasse, det skulle bli hans karaktärs signum. Där träffade han sitt livs kärlek Irene, som också drogs till Malmfältens nybyggaranda. Från en krontorpstillvaro på ofri grund, fann de varandra båda två.
Eftersom Lasse var elektriker och mekaniker hos LKAB och ägare i en motorlindarverkstad skulle hans kunskaper efterfrågas när den stora kraftverksbyggepoken pågick efter kriget.
Lasse och Irene flyttade till Lycksele och Bålforsens kraftverksbygge. Lasse sågs som en mycket lämplig person att möta denna komplexa utveckling. Speciellt som motorlindare, mekaniker, svagströmmare, högspänningsströmmare - praktisk taget allt inom underhållssidan. Det räddade bygget flera gånger eftersom byggena var oftast i det närmaste väglöst land och reservdelar kunde ta flera dagar att få fram. Under dessa komplexa förhållanden vidareförädlades hans förmåga att möta komplexa problemställningar. Där profilerade han i än högre grad sin kapacitet. Här lyste pionjärandan igenom som präglade hans uppväxt i ruschens malmfältanda på det tidiga 1900-talet.
Lasses personlighet var sammansatt, sträng, pådrivande, fysiskt stark - samtidigt en smula blyg och mycket varmhjärtad. Samtidigt var han mån om sina medarbetares frihet och uppmuntrade dem hela tiden till enskilda initiativ. I Lasses värld var hierarkier oväsentligt - det som räknades var det den enskildes prestation och engagemang utifrån dess förutsättningar.
Han bespottade med svavelosande ångor den föraktfulla överhögheten. Han kunde samarbeta med alla utan att trampa andra på tårna och tyckte det var stimulerande att alltid börja på något nytt. Vidare var han noga att följa upp och glömde aldrig att ge feedback, främst var det de positiva och han ansåg som det viktigaste för att stimulera sin omgivning. Allt i individualismens anda som präglade hans uppväxt där den enskildes insats var avgörande för helheten. Därför skulle den enskildes individualitet premieras och odlas.
Därefter följde ena kraftverksbygget efter det andra (Båtforsen, Linvasse älv, Röjdåfors, Uppsala, Näsåker, Rossön). Han hade som krav att familjen skulle följa med. Det blev flyttningar från Värmland i söder till Malmberget i norr.
Han började på elverket i Luleå där han arbetade i fyra år. Därefter jobbade han åt Sida på ett kraftverksbygge i Zambia 1968. Utlandsvistelsen gav mersmak och han fortsatte till Lamco i Liberia där han stannade i nio år. Efter ett års retreat i sitt hus i Hällnäs började han på ett kraftverksbygge på Madagaskar. Senare blev det ett kraftverksbygge i Peru under nio år.
Vid fyllda 60 pensionerade han sig och flyttade med sin Irene till Marbella i Spanien. Lasse var flerspråkig och blev i Spanien en centralfigur bland svenskarna som bodde där nere. Det gällde allt från kontakter med myndigheter till diverse hantverkare och annan hjälp som de behövde. Det passade honom ypperligt eftersom det låg i hans läggning att styra och ställa med sitt yttersta mål till hjälp till självhjälp.
Hans liv och samhällssyn ville mer och där var musiken en avgörande roll. Lasse var musiker och det upptog hans hjärta, han spelade fem-sex instrument. Men basgitarr var de instrument som låg honom närmast. Var än han bodde drog han till sig andra musiker och startade band och uppträdde på fritiden i alla möjliga sammanhang. Senast var han med i "Classes" i Vindeln, omtyckt och respekterad av både publik och bandmedlemmar.
Man får inte bortse från Lasses vidsträckta sociala kontaktnät. Han kände var och varannan person och hade en adressbok som var tjock som en bibel. Kontaktnätet byggde på att när han träffade någon så tog han telefonnummer och ringde upp. Det resulterade i ett fortsatt umgänge och utbyte av erfarenheter och nyttigheter med varandra. Vi närstående förundrades ofta över Lasses oförtröttliga generositet gentemot sin omgivning. Vidare satte han färg på sin omgivning med sitt oförvägna sätt och snabba repliker som kunde göra livet obekvämt ibland. Men i förlängningen och i den nära omgivningen så innebar den djärvheten inspiration och en aldrig sinande glädjekälla.
Förutom ett intensivt liv i allmänhet fanns där en kärleksfull kvinna, Irene, stöttande hustru och maka som gjorde karriären möjlig. Utan henne skulle hans rika liv inte vara möjligt. Det var hon som tröstade honom när det tog emot, peppade honom när en möjlighet uppstod, sorterade bland bekanta och avlägsnade de som hade dåligt inflytande.
Efter en förhållandevis kort akut sjukdomstid - Parkinson - som slog till på allvar för ett år sedan blev han rullstolsbunden, men det hindrade inte honom att leva vidare och ta tillvara på dagen som kommer. Hans brist på självömkan stod honom bi hela livet. Även under de senare årens sviktande krafter och motorik som lade hinder i vägen för musicerande och till allt han tidigare närt sina passioner i livet.
En uppfattning vi närstående har är att Lasse själv ansåg sig nått livets krön och topp när han blev invald i Västerbottens spelmansförbund och utsedd till spelman. De var en av hans absolut finaste utmärkelse. Det om något visar vilken central betydelse musiken spelade för honom. Det började med att han var en jazzgosse och sedan swingpjatt fram till den elektroniska musiken med sin barndomsvän Bo Nilsson i Malmberget som var en av dess front- och förgrundsfigur.
Lars Gavelin var en i sanningen komplex person med en tydlig etik och moral, som manifesterades i att människor flockades kring honom. Lasse hade sannerligen många strängar på sin lyra. Minnet av en sådan person dör inte.
Lars-Ove Gavelin
Rolf Gavelin