Den 25 maj insomnade Lars Stålnacke, Bergnäset, efter en längre tids sjukdom.
Han föddes i Kiruna 1937, där han växte upp med sina föräldrar Edvin och Linnéa och lillasyster Barbro. Redan i tonåren träffade han Siv, som han gifte sig med 1959. De fick två barn, Ann och Mikael, och nästan 60 år tillsammans.
Han var före sin tid på många sätt, bland annat gick han ut med barnvagn i början av 60-talet. Det var han ganska ensam om men det struntade han i. "Knapsu" fanns inte på hans karta. Han hade alltid tid för oss barn trots att han hade långa slitsamma dagar i gruvan, till och med när han började läsa på distans och fick plugga halva nätterna.
Han hade livlig fantasi och en otrolig berättarförmåga och hittade på massor av sagor som vi aldrig kunde få nog av.
Han byggde stugan vid Rautasälven alldeles själv och allt material, möbler, inredning med mera fick han antingen dra efter sig på skidor eller bära på ryggen i flera kilometer genom väglöst land.
Senare bar han till och med ett bilbatteri fram och tillbaka för att vi skulle få se på teve. När Ann var liten följde hon med honom när han skulle bygga, trots att de fick sitta under en gran och fika. Där älskade han att vara och kunde stå i timmar vid älven och fiska och där lärde han Mikael allt om fiske och naturvett. De förblev varandras bästa fiskekompis. Han saknade nog stugan när flyttlasset gick till Luleå 1975, där han fick jobb på dåvarande NJA. I Luleå blev han engagerad i Svenska Scoutförbundet och var under flera år sekreterare för Bergnäsets Scoutkår.
Han fortsatte att fiska när tillfälle gavs, såg gärna på fotbolls- och hockeymatcher och tyckte om att påta i trädgården på Bergnäset.
Han tyckte också om att laga mat och gjorde det ofta.
När barnbarnen kom blev de viktigast. Han hämtade på dagis och fritids och när de blev större gick de till honom efter skolan.
Han gick med dem på cirkus, bakade marsipanfigurer till jul och hittade på sagor, precis som han hade gjort med oss.
Han skjutsade till träningar och ridlektioner och fanns alltid till hands när det behövdes. När barnbarnen i Kiruna började spela fotboll brukade han maila, sms:a eller ringa för att höra hur det gått för dem, han var väldigt glad över att de spelade fotboll.
Han var en aning olycksdrabbad och föll ner från tak fler än en gång, med komplicerade ben- och bäckenbrott som följd.
Men trots allt han råkade ut för, även när han fick sina svåra sjukdomar, så var han alltid positiv.
Han kunde se en ljusstrimma i vilket mörker som helst och var glad för det minsta lilla även när han var som sjukast.
En mer positiv människa är det nog svårt att hitta.
Han hade alltid tid för oss alla och tänkte alltid främst på oss, ända in i det sista. Ingenting var för besvärligt och han ställde alltid upp för att hjälpa och stötta tills hans sjukdomar hindrade honom, men till och med då tänkte han främst på oss. Han lurade oss att skratta under sin sista dag i livet för att vi inte skulle vara ledsna. Han var ett stort stöd och en enorm trygghet så länge han levde och den bästa pappa som någonsin funnits.
Han fattas oss!
Familjen