Matti Hämäläinen har den 5 februari avlidit i en ålder av 89 år.
Han var född i Kittilä i norra Finland och var näst äldst i en syskonskara på nio barn. Tidigt började han att jobba med familjens jordbruk och med skogsarbete. Tillsammans med sin far och äldre bror var han långa stunder borta från hemmet med ved- och timmerarbete.
Finland i slutet av 20-talet och i början av 30-talet var fattigt men pappa hade bara positiva minnen att berätta och otaliga var historierna om hårt arbete i sträng kyla med fogsvans och yxa.
Kriget drabbade Finland och så även pappas familj. 1941 sökte sig pappa och hans äldre bror Olavi till kriget, båda var egentligen för unga men lyckades ta sig dit genom att "kopiera" sina föräldrars namnteckningar.
Efter utbildning i Uleåborg placerades pappa i Infanteriregemente 12, det filmatiserade och omskrivna förbandet som fick ett eget smeknamn; Jänkänjääkärit, Myrjägarna. Han deltog i Fortsättningskriget med strider i Fjärrkarelen och på Karelska näset. Den 4 juli 1944 sårades han svårt vid striderna i Tali och Ihantala där finländska styrkor lyckades stoppa en mångdubbelt så stor Sovjetisk styrka. Priset var högt, inte bara för Finland utan även för pappa och hans familj. Brodern Olavi hade stupat samma dag som pappa sårades.
Efter en viss tid av konvalescens återkom pappa till sitt förband och deltog även i Lapplandskriget fram till krigsslutet 1945.
Efter kriget försörjde sig pappa som skogsarbetare och i slutet på 1940-talet sökte han sig som så många andra finländare till Sverige. Inledningsvis arbetade han i skogarna kring Vittangi, men också med timmerflottning.
Efter hand kom han till Kiruna och började arbeta i Kirunavaaragruvan. Han tog de mest välbetalda men också farligaste jobben såsom skrotare, stigortsdrivare, borrare och laddare. Arbete var en viktig del i pappas liv, han hade aldrig en enda sjukdag i sitt liv och gick till arbetet med både hjärnhinne- och lunginflammation. Han krävde inte att andra skulle göra likadant, men han sparade aldrig på sin egen kropp. 1983 gick han i pension och fick nästan 30 år som aktiv pensionär.
En söndag i november 1954 vandrade pappa genom Kauppinen utanför Kiruna och mötte där en flicka vid namn Else-Maria (Elsy). De tog varandras händer och släppte dem aldrig utan var gifta i nästan 57 år. Tillsammans fick de fyra barn, elva barnbarn och tio barnbarnsbarn.
Familjen, hemmet och stugan i Laxforsen var pappas stora glädjeämnen i livet. Under årens lopp ägnade han sig mycket åt bärplockning, fiske, snickerier, vedarbete men också åt att läsa en hel del böcker. Han gjorde snöskottning och vedstapling till en konstform, allt skulle vara gjort för hand. Pappa var mycket barnkär, han tog sig alltid an barnbarnen och lärde dem saker som inte går att läsa sig till. Han var också en stor djurvän och under de sista åren var schäfrarna Ville och Kasko alltid med honom.
Pappa och mamma hade ett fint och nära förhållande, de var alltid tillsammans, hjälpte och kompletterade varandra. Pappa var den lugna och trygga, mamma den spralliga och utåtriktade.
De senaste 15 åren tillbringade pappa mycket tid nere i stugan i Laxforsen, alltid med nya projekt och med en stor arbetsiver. Åtskilliga är de byggen som han färdigställt och när han väl klarat av sin egna så hjälpte han andra.
Han ville också åka tillbaka till hembygden och träffa sina syskon, resorna till Levi och Kittilä var mycket uppskattade liksom de veckovisa telefonsamtalen med släkten. Även om han bodde större delen av sitt liv i Sverige släppte han aldrig kontakten med hemlandet.
Pappa såg alltid möjligheterna i allt han gjorde, han var en överlevare och en problemlösare. Han hade säkert ont i kroppen men klagade aldrig, frågade man honom så var det alltid bra. Pappa hade också ett vänligt sätt mot alla, alltid ett fint ord eller en intresserad fråga att ställa. Han var en stor inspiratör utan att framhäva sig själv, han sa aldrig något elakt om någon och var alltid ödmjuk.
Han var en person som var väldigt lätt att tycka om.
En bärande vägg är nu borta, vi har nu bara minnena kvar. Men hans avtryck är stort och starkt och nu är det upp till oss övriga att axla manteln och föra arvet efter honom vidare. Tack för allt älskade Pappa!
Else-Maria (Elsy), Tommy, Maj-Britt, Carina och Stefan med familjer samt släkt och vänner