Vår mamma Nana Westerlund har lämnat oss, 85 år gammal.
Hon växte upp i Jokkmokk och gjorde efter avslutad skolgång en kortare avstickare till folkhögskola i Växjö.
Bara för några veckor sedan tittade vi tillsammans på bilder från alla glada upptåg i ungdomsåren. Många var vännerna och friluftsliv var ett av de gemensamma intressena. Mamma träffade under den tiden sin blivande man Karl-Axel och 1948 gifte de sig.
Mamma jobbade som kanslist på dåvarande landsfiskalskontoret som senare blev polisstationen, där hon blev kvar fram till sin pensionering. Till skillnad från många andra kvinnor under den tidiga eran så arbetade hon heltid och trivdes med att ha en yrkesidentitet.
Fritiden ägnades åt skidturer och vandringar i skogen och på fjället. Att resa och upptäcka var ett annat intresse. Senare blev det många resor till varmare länder tillsammans med Karl-Axel och sin syster. Mamma var en riktig soldyrkare och njöt i fulla drag av avkopplingen då solen fick omsluta henne. Lika mycket uppskattade hon att få bada i ett varmt hav.
Tillsammans hittade mamma och pappa, antagligen under en av många paddelturer, en fin udde vid sjön Vaikijaur. Där tillbringade de mycket tid och fick så småningom möjlighet att arrendera mark och kunde bygga sig en stuga på platsen. Där fick de många sköna och trivsamma dagar under många år. Det blev en tillflyktsort även för oss barn där vi fick "bara vara".
Mamma var också engagerad i föreningslivet och var under ett antal år kassör i Jokkmokks simsällskap. Efter pensioneringen så var det engagemang i SPF Fjällvinden. Hon var också en av flera författare till boken Tätorten Jokkmokk - ett sekel. Ytterligare ett intresse var släktforskning. Förutom detta så hade hon alltid en stickning på gång eller sydde kläder till sig själv och oss barn. Hon gick kurser och lärde sig bland annat batik och vävning. Raskt gjorde Karl-Axel då en vävstol till henne så hon kunde sitta hemma och väva. Många av alstren har förärats oss och barnbarnen. Mitt i allt detta var omsorgen om oss barn alltid där och in i det sista så var hennes önskan alltid att vi skulle ha det bra.
Nu har de pigga ögonen slocknat och det glada skrattet tystnat. Vi saknar mamma mycket och ska alltid minnas det hon har gjort och betytt för oss.
Per och Anneli