Sigga Tuolja Sandström har lämnat oss i stor sorg och saknad.
Hennes barndoms land var trakterna kring Stora Luleälv där hon växte upp tillsammans med sina föräldrar och syskon.
Sigga tillhörde den sista generationen som flyttade med renarna längs Guhkesvagge från Betsávrre till Badjelánnda. Det var en glädje att få vandra med henne på hennes barndoms stigar där varje sten, kulle eller jokk hade en egen historia. Minnena från flyttningarna, antingen tillsammans med sina bröder eller vandringarna med pappa Petter Tuolja, skulle kunna fylla en hel bok.
Mamma var en självständig person som alltid ville kunna klara sig själv. Hon drog sig inte heller för att spänna sin båge.
Man vet aldrig om man kan innan man har provat var ett av många visdomsord som hon gärna förmedlade till oss.
Med mycket små medel, envishet och hårt arbete utbildade hon sig på lärarseminariet i Lycksele och blev färdig småskollärare 1946. Vägen dit gick över Sameskola i Sitojaure och Vaikijaur samt folkhögskola i Sunderbyn och Tärna i Västmanland. För att finansiera studierna fiskade mamma och hennes bror en hel sommar. Sin första lärartjänst fick hon i Mörtjärn norr om Malå, en trakt som hon senare kom att bosätta sig i.
Den stora kärleken, Curt, fann hon när hon var lärare i Släppträsk. De fick en lång tid tillsammans, mer än 60 år och trots att diskussionerna i familjen ibland var rätt högljudda minns jag inte att de någonsin var oense om något som var väsentligt. Vi barn, Monica, Matz och Staffan, fick en fri och trygg uppfostran där vi fick lära oss att ta stort ansvar för vår egen framtid. Kunskap väger inget sa hon och stöttade oss till att utbilda oss. Gör det ni är bra på och gör det bra var ett annat visdomsord vi fick av mamma på vägen.
För Sigga var de samiska traditionerna mycket viktiga och hon var mycket engagerad i att föra sin kultur vidare. Att bo i tältkåta som vi gjorde flera somrar är ett av många konkreta exempel på hur mamma förde sin egen kunskap vidare till nästa generation.
Som barn fick mamma lära sig att arbeta med händerna och att hålla på med finsömnad. Att gå kurser i till exempel rotslöjd och tenntrådsbroderi var ett naturligt steg för att ytterligare förbättra sig inom ett av hennes stora intressen, slöjden.
Hennes alster var alltid mycket välgjorda. Det är ingen som frågar hur lång tid det tar att göra det, man frågar i stället vem som har gjort det, är ytterligare en lärdom som hon noga präntade in i alla sina barn.
Det samiska språket var också ett av mammas stora intressen. Som småskollärare mötte hon många av samebarnen i Malå och startade på eget initiativ undervisning i samiska. Ett problem var att det inte fanns några lämpliga läromedel på lulesamiska. Skam den som ger sig, sa hon och skapade sina egna läromedel.
Att alltid lära sig mer var ett motto för henne och för att utveckla sig som lärare så började hon läsa samiska på Umeå universitet. Det blev 70 poäng sammanlagt. Eftersom det var svårt att få maskinskrivna manuskript utgivna så inköptes en dator vid sjuttio års ålder. Det blev med tiden flera böcker och med bandspelarens hjälp dokumenterade hon gamla samers berättelser som senare kom att ges ut i bokform.
Släkten betydde mycket för henne och hon gav gärna en hjälpande hand när hon kunde. Även om hon inte aktivt kunde delta i det vardagliga arbetet med renskötseln var hon alltid mycket intresserad och höll sig väl informerad och bekymrade sig mycket för hur renskötseln gick.
Guvtjávrre kom att bli hennes vattenhål, där byggde hon tillsammans med Curt en torvkåta som kom att bli en samlingsplats för hela familjen. Det var en naturlig utgångspunkt för att föra kunskapen om den samiska kulturen och traditionerna vidare till nästa generation. Hur man gör upp eld på kalfjället med hjälp av en liten bit näver är ett exempel, men också den tysta kunskapen om hur man lever det samiska livet. Det är de små vardagliga sakerna som bygger en kultur.
Nu finns inte mamma hos oss längre. Nu finns ingen Sigga áhkko hos oss som bekymrar sig om barn, barnbarn och barnbarnsbarn, som kan berätta om gångna tider, vem som flyttade med vem, hur man broderar med tenn eller vilken sida man sätter sig i kåtan.
Din omtanke och ditt minne kommer dock alltid att finnas med oss. Vi saknar dig ofantligt mycket men tröstas av att du nu fått gå till din Frälsare.
Hivás Ieddne
Monica, Matz, Staffan