Signe Ejneborn har stilla insomnat den 27 augusti.
Signe föddes i Åmliden i Västerbotten och var näst yngst i en syskonskara på sju barn med två systrar och fyra bröder. Hon startade tidigt sin yrkesbana då hon redan som fjortonåring började jobba som piga. Några år senare sökte sig Signe till restaurangbranschen och flyttade söderut till Ångermanland. Hon jobbade där på olika värdshus, restauranger och caféer i bland annat Örnsköldsvik, Backe, Ullånger och Sollefteå.
Flytta kom även senare i livet att bli en del av Signes livsstil. Hon var alltid nyfiken på att upptäcka vad som fanns på nästa plats, i nästa stad . I Örnsköldsvik fann Signe sin första kärlek i Ove Palm som hon fick sin son Sture med 1948.
Signe körde tung motorcykel mellan sina olika arbetsplatser. Det var extremt ovanligt på den tiden och hon provade även på att köra motorcrosstävlingar! Några år senare träffade hon sin livskamrat Åke Ejneborn som följde henne på livets krokiga väg under många år. Flytten gick 1955 till Kiruna där Signe fick arbete på Hotell Ferrum.
I Kiruna föddes Signes andra barn, en flicka som fick namnet Yvonne. Men efter några år tyckte Signe och Åke att Kiruna kändes lite avsides och sökte och fick arrendera Vingåkers hotell i Sörmland 1958.
Där stannade de i några år och Signe skapade sig ett namn som en mycket duktig och ansvarsfull krögare. Samtidigt som Signe arrenderade hotellet i Vingåker var hon även krögare på ett hotell i Flen.
Flytten gick sen vidare 1963 till Jönköping och hotell Opalen. Där trivdes inte familjen utan Signe fick jobb som säljare av motorcyklar och sportbilar i Eskilstuna och flyttlasset gick åter till Sörmland.
Ett år senare längtade Signe tillbaka till restaurangbranschen och fick anställning som restaurangchef på värdshuset Kungsdarby i Vadstena. Här stannade familjen i knappt ett år innan flyttlasset 1965 gick till Vaxholm och hovmästare på anrika Vaxholms hotell.
Efter knappt ett år läste Signe en annons att Älvsbyns kommun sökte ny arrendator till värdshuset Renkronan i Vidsel. Kommunen tog tacksamt emot Signe och Åkes erbjudande om att ta hand om det ganska avsomnade värdshuset i Norrlands inland.
Signe trivdes bra i Vidsel och skaffade villa, en apa och ytterligare en dotter som föddes 1967 och döptes till Git-Marie men mest fick heta Tutti.
Efter några år i Vidsel tyckte Signe att det var dags att flytta igen och samtidigt, året är 1970, fanns det möjlighet att arrendera Hotell Herkules i Boden. Sagt och gjort, Signe åkte in till Boden gjorde klart affären och tillbaka i Vidsel meddelade hon familjen att nu bär det av till Boden. Under årens lopp byttes motorcykelintresset ut mot amerikanska bilar. Ford Thunderbird, Ford Mustang, Pontiac Le Mans var några av Signes många, olika bilar.
I Boden levde familjen ett stilla liv under ett par år tills oron åter tog tag i Signe. I DN såg hon en annons om att en restaurang var till salu på Kanarieöarna. Det tog inte lång tid innan affären var klar och familjen på väg till restaurang Viking på Teneriffa. Ingen i familjen kunde ett ord spanska och Signe kunde inte ens engelska, men det var inga problem tyckte hon för de flesta kunderna var svenskar! Att sen alla i personalen var spanjorer oroade henne föga.
Tiden på Kanarieöarna tärde hårt på familjen och efter knappt ett år åkte halva familjen tillbaka till Sverige och kvar blev Signe med sina två döttrar.
Våren 1973 bestämde sig Signe för att flytta hem till Sverige och ett jobb som Hovmästare på Stadshotellet i Luleå. Året därpå blev hon restaurangchef för den nyöppnade restaurangen i shopping, Amiralen.
Det blev starten till kanske den lyckligaste tiden i hennes karriär.
Hon blev senare ansvarig för Pontus Pub högst upp i shopping där hon under många år blev en känd profil eller snarare Mamma Pontus med en stor del av Luleås ungdomar.
Till Er alla kan jag hälsa, att det var den tiden Signe längtade tillbaks till allra mest under sina sista år i livet.
Samtidigt som Signe skötte Pontuspuben öppnade Luleås första diskotek, Amiralen. Senare tillkom Gazette i shopping och Signe fanns med överallt, med sitt lugn och sin kärlek till ungdomar var hon en idealisk pub/restaurangchef. Signe kände sig jämnårig med sina unga gäster och fann alltid tid att lyssna på någon som behövde prata.
Under samma tid inköptes restaurangbåten Patricia där sonen var delägare.
Där fanns förstås Signe på plats som restaurangchef!
Signe blev Luleå trogen resten av sitt liv, men flytta det kunde hon inte sluta med.
Under sin tid i Luleå hann hon avverka ett tiotal olika adresser, bland annat i Fritz Olssons gamla paradvåning på storgatan. Med 264 kvadratmeter för en person som älskade att arbeta, blev det till att städa på nätterna efter jobbet. För Signe var det viktigt att ha rent och fint omkring sig och hon älskade att inreda långt innan inredning blev ett modeord.
När Pontus och Amiralen stängde sina portar så flyttade Signe till Karlsvik för att kunna vara nära två av sina barnbarn. Men så fort sonen behövde hjälp i restaurangerna på Arcus så tog hon fram arbetsskorna, tog sin röda bil och sin kära hund Tarzan och skyndade till jobbet.
Hennes verksamma yrkesliv inom restaurangvärlden slutade inte förrän hon hade fyllt 76 år och Sture gick i pension.
Fram till hösten 2010 levde hon tillsammans med sin älskade schäfer Tarzan på sonens gård i Björsbyn. Sista flytten för mamma Signe blev till Örnen där hon hann bo i ett år. Signe blev 86 år. Älskad och saknad av tre barn, sju barnbarn, fyra barnbarnsbarn samt övrig släkt och vänner.
Barnen genom sonen Sture