Susanne Anderström, vår syster och svägerska, lämnade oss hastigt på julaftonsmorgon 2012, efter en olyckshändelse.
Hon skulle ha fyllt 54 år, den 6 januari 2013.
Vi blev alla chockade, av hennes smärtsamma och olyckliga bortgång.
Vi syskon minns så väl, när vi en gnistrande kall eftermiddag, fick följa med till BB för att hämta henne. Vi var då åtta och tolv år. Vi kommer aldrig heller att glömma hennes kamp och bortgång, i gnistrande kyla, på Sunderby sjukhus intensivvård.
Susanne var ett ovanligt barn. Hon var allvarligt lagd, men mycket uppmärksam inför allt som hände i hennes omvärld. Hon lade allt på minnet, och längre fram i livet var hon nästan som en uppslagsbok för oss äldre syskon. Hon kunde svara på det mesta, om det fanns något svar.
Hon hade en annan ovanlig egenskap, hon talade aldrig någonsin illa om någon, även om hon ibland råkade illa ut. Alltid försökte hon hitta en trolig förklaring.
Susanne gick i gymnasiet i Skellefteå och bodde då i vår familj.
I 19-20-årsåldern insjuknade hon i en psykisk sjukdom, som visade sig gradvis och var mycket svår att förstå. Vi förstod inte, psykiatrin låg inte i framkant på den tiden och hon kom att fara illa under en lång tid.
Hon lyckades ändå få bra betyg och genomförde en förskolelärarutbildning. Hon kunde inte arbeta så länge, men hon älskade barn och sörjde djupt att hon aldrig fick några egna.
Vi som följt henne genom livet har sett hur kunskapen förbättrats. De sista tolv åren fick hon ett mycket bra omhändertagande i Vallens gruppboende i Boden.
Många gånger berättade hon, hur bra hon trivdes där och hur väl hon blev bemött av alla inblandade, såväl boende som personal.
Nu är hennes liv till ända och vad kan vi föra vidare av hennes egenskaper? Hennes intelligens kan vi inte uppnå, men vi kan bemöta de individer som är annorlunda med respekt och omtanke.
Låt oss försöka.
Syskon med familjer,
genom AnnMarie Burman