Min älskade pappa Sven Wimyr har lämnat oss i stor sorg och saknad men i kärleksfullt minne bevarad. Pappa hann precis fylla 73 år innan cancern tog hans liv. Trots värk och hjärtproblem var pappa en stark man som vi sällan hörde klaga över sina krämpor men den här kampen klarade han inte.
Sven föddes i en syskonskara på 14 i byn Siekasjärvi, Övertorneå. I unga år deltog pappa i gårdens arbete vilket säkert lade grunden till den flitiga arbetsmyra han var.
Efter en kort tid i Gällivare och vårdyrket gick flyttlasset till Piteå där han träffade Ingrid Olofsson, min mamma, som kom att bli hans livskamrat i 50 år. Till bådas glädje hann de fira sin 45-åriga bröllopsdag i Storforsen på midsommarafton i fjol. Sven arbetade största delen av sitt yrkesverksamma liv på arbetsförmedlingen i Piteå.
De strävade ihop, pappa och mamma, i vått och i torrt som Sven själv alltid sa. Vart de än for så var det tillsammans. Av de resor som föräldrarna gjorde så var nog den till Island höjdpunkten.
Pappas största intresse, som har följt honom genom åren, var att skriva. Han har skrivit anteckningar och dagböcker så länge jag kan minnas. Överallt, i olika böcker och på väggar i båthuset, i garaget och på andra ställen finns hans liv dokumenterat. Han skrev om trädgårdslandet, traktorn, när de satte potatis, fisketurer med "fiskarpojkarna", släkt och vänner som varit på besök, vad de tre barnbarnen gjorde, hur han själv mådde och andra saker som hände.
På slutet när pappa var sjuk och vi alla visste utgången kunde samtalsämnena tryta men något som intresserade honom ända till slutet var vädret, han var alltid nyfiken på vilken temperatur vi hade i Jokkmokk och på väderskillnaden mellan Piteå och Jokkmokk där jag och min familj bor.
Pappa ställde alltid upp och hjälpte till och det tomrum han lämnar efter sig är stort, han fattas oss. Och som han själv skriver på slutet, nu tyvärr tar allt slut!
Ann-Charlotte Wimyr