Min kära hustru, vår älskade mamma, mommo, fammo, gammelmommo, gammelfammo och svärmor Mirja Irene Vasara-Hammare, född Mäkitalo, har efter en tids sjukdom avlidit i en ålder av 71 år.
Hon föddes under krigstid och växte upp i Palojoensuu i Finland, som tvååring fick hon uppleva krigets fasor och fly över till Sverige via Kuttainen med mor och syster. Vidare till Vittangi, sedan Arvidsjaur och slutdestinationen Näsåker. Där var de tills freden kom och de fick återvända till Finland, där allt var nedbränt av tyskarna.
Det var inte en vacker sy att komma till. Hemmen fanns inte kvar, bara ruiner. De fick tillfälligt bo hos mormor i Ylimuonio.
När Mirja fick frågan vad hon mindes om evakueringen svarade hon; ”De gråtande mödrarna”. Det var ett minne hon bar med sig. De fick uppleva fattigdom och brist på allt.
Mirja gick grundskolan i Palojoki, sedan flyttade hon till Inari och gick på den Kristliga Folkhögskolan. Hon fortsatte sedan i Kittilää på lanthushålllsskolan. Hon var en av de kunnigaste eleverna och gick ut med höga betyg.
Äktenskapet ingick hon med Per-Gustav Vasara 1961. De bodde en tid i jukkasjärvi och flyttade sedan till centrala Kiruna. 1982 flyttade familjen till ett nybyggt hus i Kuttainen.
Mirja var större delen av sitt liv hemmafru och tog hand om sin stora familj. När barnen blev större började hon förvärvsarbeta. Först som dagmamma i många år, sedan fick hon en tjänst på Demografiska Databasen i Karesuando där hon arbetade fram till sin pension. Hon gjorde uppskattade släktforskningar, vilket var hennes stora intresse som resulterade i flera böcker om olika släkter.
Hennes dator var full med tusentals namn som hon skulle sammanställa till en ny släktbok, men den hann inte bli färdig. barnen har för avsikt att färdigställa mammas verk.
Mirja hade alltid något att göra utöver hemsysslorna. Hon var flitig och duktig i handarbeten. Hon sydde läderhandskar, bällingskor, koltar, lapptäcken med mera. Hon stickade sockar, vantar, ylletröjor...
Ja, det går inte att räkna upp allt hon gjort. Många alster bär varma minnen av Mirja.
Hon var mor till tolv barn och hade 62 barnbarn och 14 barnbarnsbarn. Hon hade en stor omtanke om alla och var mån om att alla skulle ha det bra. I hennes hjärta fanns en plats för var och en.
I Mirjas hjärta var tron på Herren Jesus en viktig ledtråd i livet, det sådde hon i barnens hjärtan. Hon ville också frimodigt bekänna för andra om trons gåva och uppmana till bättring de som var i otron. I henne lyste Kristi kärlek.
Bönen var en viktig del i troslivet, om det så också gällde små bekymmer sa hon ”vi ska bedja till Gud, han må hjälpa”. Hon litade på bönens kraft.
Nu vilar hon i Abrahams sköte, hon har vunnit segern genom lammets blod och vittnesbördets ord.
Vi är tacksamma över vad vi fått genom henne, men saknaden är stor och tomheten i hemmet är obeskrivlig.
Mirjas bön; ”Tule kanssani Herra Jesus, Tule siunaa päivän työ, tule illoin ja aamuin varhain, tule vielä kuin joutu yö. Tule askele, askelelta minun kanssani kulkeman, sua ilman en saada olla pysyy luonani ainan”.
Per-Gustav,
barnen med familjer