Roffe hade botaniserat
flera timmar på Akademibokhandeln, på Mäster Samuelsgatan i Stockholm och expediten höll på
att slå in en gigantisk
hög med böcker när jag kom in.
Själv satt Roffe nöjt tillbakalutad med kepsen på huvudet och händerna knäppta över magen och iakttog det hela, med samma förnöjsamhet som någon som just får en delikat matbit inslagen över disk i en delikatessaffär, och redan ser den läckra middagen framför sig. Hur snart kunde han nu få hem böckerna?
– Jag har köpt en bok till dig också, Claes Östergrens Twist, men den får du när du kommer hem, meddelade Roffe.
Den boken återfanns senare i Roffes brevlåda, där han lade saker som han skulle ha med sig till staden. Dedikerad 29.9 2014, ”Ett litet minne av en väldigt fin Stockholmsresa”. För mig - ett minne för livet.
Efter en sen lunch bar det av till musikaffären PetSounds på Skånegatan,
där en rejäl trave skivor
och musikvideos inhandlades.
Senare den helgen blev det ytterligare besök på bland annat bokhandel, flera trevliga restaurangbesök och fotoutställningen Timeless Moments med Irving Penn.
Roffe hade inför resan lämnat över diverse platskassar till mig med urklipp på restauranger ur stockholmsguider med uppmaningen: ”kolla igenom de här tipsen, du får boka restaurangerna, jag bjuder och jag vill bli överraskad, så säg inte vad du bokar”.
Roffe växte upp i Svartöstaden i Luleå, i ett av de äldsta trähusen, från sent 1800-tal, en epok när Svartöstan var en utpräglad arbetarstadsdel.
Det väsande stålverket fanns som en ständig påminnelse och där började Roffe arbeta redan som 16-åring.
Många år senare kom han dock att få göra det han mest av allt älskade i livet - skriva om kultur, musik och film.
Han var järnverksarbetaren som fick möta världskändisarna. Han fick stor respekt både hos dem och sina läsare och reste över hela världen.
Med sin personlighet och gedigna, autodidakta kunskap och noggranna research som gjorde att han ibland visste mer om intervjuobjekten än de själva (!), fick han som journalist träffa stora personligheter.
Allt detta i Norrbottens-Kuriren, som på 1980- och 1990-talen blev som en familj för Roffe.
Redan som barn skrev Roffe biorecensioner, i Norrskens-Flamman. En av dessa satt länge på väggen i hans kök som en trevlig påminnelse, bland rockaffischer, bioaffischer, fotografier, konsertbiljetter, löpsedlar och sådant som gör att en tapet till slut försvinner.
Förutom alla hyllor med böcker.
Roffe älskade att läsa. Och när han gjorde sin första resa till huvudstaden, med sin mamma och fick önska sig två upplevelser, valde nioårige Rolf Hartvig Nilsén att...
1) få besöka kvarteren på Södermalm där Per Anders Fogelströms fem böcker i Stadsserien utspelas.
Böckerna som beskriver Stockholms arbetare, vanliga människor och deras vardag och bekymmer, hade fascinerat honom mycket. Kanske påminde de delvis om hans eget liv?
2) besöka Kungliga biblioteket, Sveriges nationalbibliotek i Humlegården.
– Men där fick jag inte gå in även om min mamma var med, för åldersgränsen var 12 år, och då blev jag förstås jättearg, har Roffe sagt.
Många, många är vi som saknar dig, Roffe.
Att gå med dig längs Storgatan i Luleå kunde ibland ta en timme, utan överdrift.
För genom det du skrev, kände folk dig. Och du utstrålade en slags ödmjukhet och människokännedom, som gjorde att folk vågade komma fram och kommentera det du skrivit, höra om du också sett en film, eller: ”hur har katten Malin det?”.
Och jag minns den gången, när Han som var känd för att vara aggressiv härjad ragglade fram till dig, där du satt i rullstolen. ”Har du en tia, Roffe?”.
Och du sade lugnt ”Ja visst”, som om han var en tant som just frågat efter vägen.
Men för dig var han en människa, som behövde en tia. Och du hade en.
Omsorgsfullt, som om du hade all tid i världen, sökte du igenom, kavajfickorna, rullstolen, dina fullpackade plastkassar, och så lätt irriterad ”Var har jag nu den förbannande börsen?”.
Och där var den äntligen, tian. ”Varsågod”:
Tack Roffe!